Lisjö säteri.

Med tanke på att jag i går hade svävat ut lite i det kulturella fortsätter jag av bara farten på det.
I samband med mitt besök i Lisjö Brukskyrka passade jag på att göra en mycket kort avstickare ned till Lisjö säteri, som naturligtvis i högsta grad har att göra med brukskyrkan och Larsansjö Bruk. Det var nämligen här som brukspatron bodde. Numera är det emellertid en privat bostad.
Säteriet ligger intill Södra Lisjön (Sörsjön), som skymtar till vänster. Det fanns redan på Gustav Vasas tid och ägdes då av kungen, men det var sannerligen inte det enda ställe i Sverige som han ägde. Det påminner till en del om hur det fortfarande ser ut i en hel del odemokratiska länder, där den högste ledaren ser till att roffa åt sig så mycket som möjligt.
Naturligtvis såg inte byggnaderna ut som de ser ut i dag. 1937 brann en stor del av herrgården, men den restaurerades till samma skick som tidigare. De fyra vackra flyglarna finns emellertid kvar i oförändrat skick sedan de byggdes på 1670-talet, Karl XI:s tid

Lisjö Brukskyrka.

Det finns lite kultur också i Surahammar även om det förmodligen är så att många inte tror det. I alla fall av dem som bor i Surahammar. I onsdags hade revisorerna förlagt sitt månatliga sammanträde till den så kallade obygden, nämligen till Lisjö Brukskyrka som ägs av en stiftelse 15 kilometer från tätortens centrum. Vi har som revisorer ingenting med stiftelsen att göra, men vi försöker alltid skaffa oss så mycket information som möjligt om verksamheterna i kommunen. Nu fick vi se brukskyrkan (foto) och fick en mycket intressant information av stiftelsens ordförande Per-Olof Hansson.
Kyrkan byggdes 1795 men faktiskt inte som kyrka utan som lägenheter för sju smeder på bottenplanet. Intill låg Larsansjö Bruk (järn) och i trakten bodde cirka 400 personer. Brukspatronen ville emellertid ha en egen församling så han inredde en kyrka på övervåningen som också kunde användas som skollokal. Präst anställdes men någon egen församling blev det aldrig.
Bruket och därmed också kyrkan köptes 1851 av Surahammars Bruks AB och de boende bytte församling från Munktorp till Sura. 1979 erbjöds Sura församling kyrkan som en gåva från Surahammars Bruks AB, men man ville inte ha den. Då tog några personer initiativet, fick köpa kyrkan för en krona, skapade en stiftelse och arbetade ideellt. Risken är naturligtvis stor att Lisjö Brukskyrka snart bara blir ett minne, eftersom det inte finns någon tillväxt i stiftelsen.

Livets ände(r).

Jag tog en kortare promenad på cirka 45 minuter ned till Kolbäcksån för att få en liten nypa frisk luft och se om där fanns några trevliga fåglar. Frisk luft var det inga problem att få tag i för det fläktade ganska kallt. Däremot var fågellivet ganska begränsat. Ett trettiotal änder simmade omkring och en hel del is hade försvunnit i strömmen. För övrigt var fågellivet utom synhåll men inom hörhåll.
När jag sedan kom hem mötte jag besökare på garageuppfarten (för deras del garagenedfarten) varvid jag sa att ingen var hemma, tömde min brevlåda och förklarade att jag inte var intresserad och jag fick min misstanke snabbt bekräftad. Det var några Jehovas vittnen och troligen hade de läst på min blogg att jag varken är kristen eller muslim och tänkte att här har vi en stackars sate, som kan behöva lite stöd i livets slutskede.
Nu kan man knappast påstå att det var fråga om den gyllene medelvägen mellan islam och kristendom som hade dykt upp och det utgår jag från att de själva förstod. Fast helt säker kan man aldrig vara. Den ene mannen kände dessutom igen mig och förstod då omedelbart att han befann sig i ett klart underläge så det blev lite allmänt prat utan religiösa utsvävningar.
Samtidigt undrar jag om jag skulle platsa i deras samfund. De får ju inte ta emot blodtransfusioner och hänvisar bland annat till Apostlagärningarna, fast när de skrevs så var det inte särskilt vanligt med blodtransfusioner, men man lyckas ju alltid tyda det ena till det andra. Jag har ju bidragit till en massa blodtransfusioner genom att ha lämnat blod i över 25 år, men nu var det ett tag sedan, då man inte får lämna blod om man far omkring som jag gör. Men det hade de nog inte kollat upp. Och tänk om jag senare skulle ha blivit ansedd som en förrädare mot den goda saken! De var glada och lyckliga när de kunde gå vidare och tyckte väl att de hade kommit lindrigt undan. Liksom jag tyckte för min del.
Så för mig är det nog bara att fortsätta på den inslagna vägen, det vill säga den breda vägen, mot fördärvet.
🙂 🙂 🙂

Solnedgång.

Häromkvällen, närmare bestämt den 27 februari, var det en helt underbar solnedgång. Hela dagen hade varit vackert väder och vid den här tiden på året liksom under en period på hösten kan det då bli vackra solnedgångar. Jag har alltid tyckt om solnedgångar, inte bara att fotografera dem, utan att om möjligt sitta ute vid havet och njuta av när solen går ned i havet samtidigt som jag hör dånet från bränningarna från Atlanten eller något annat hav. Fast det är mycket sällan jag har sett solen gå ned i havet utan att några moln täckt en del av solen. Helst ska man då han sin älskade eller en kär vän med sig, men den tiden är försvunnen.
Den här gången var det emellertid långt från havet. Fotot är taget från min garageuppfart över Billsbovägen och det är inte ofta man kan se något så vackert från sin egen villa. Fast på något sätt får jag en längtan – som jag egentligen inte förstår och trots ensamheten – att ge mig i väg någonstans till ett hav i väster och bara sitta där på en klippa, höra hur vattnet rör sig och en och annan fågel som skriar men med inget annat än naturen omkring mig. Jag är inte säker på att jag sedan skulle kunna lämna den platsen.

Vårtecken I.

Åter en riktigt fin dag och när termometern når upp till nästan åtta grader i skuggan är det ljuvligt. Värmen i solen kändes minst sagt bra och nu vill jag inte att det ska bli några bakslag. Men jag är realist, det blir ett antal bakslag, men tanken på dem lägger jag gärna åt sidan och tar bakslagen när de kommer.
På gatorna, men inte på ”min” gata där trafiken inte är särskilt stor, blev de svarta spåren efter bilarna bredare och bredare och på sina ställen låg där små sjöar, där vattnet hindrades av drivorna att ta vägen någonstans, även om bilisterna såg till att spruta det åt sidan, när de körde igenom.
Hela dagen sken solen och på något sätt kom den norrifrån. I alla fall kom värmen norrifrån, vilket inte precis hör till vanligheterna. Vindarna har alltså blivit varmare trots att de kommer norrifrån men man kan inte kalla dem arktiska. Jag klagar emellertid inte på att även de nordatlantiska vindarna når oss under sådana här omständigheter.
Den färggranna snögubben, som jag nämnt tidigare, med sin parasoll såg faktiskt lika fräsch ut som för gott och väl en vecka sedan. Den kanske är av plast?
I rabatten på södersidan, dit jag pulsade ut i den ganska djupa snön med stövlarna på, sticker påskliljorna upp tre fyra centimeter och de har ännu inte hunnit tvätta av sig riktigt. Härligt!

Winter at Surahammar XVII.

One of my small and very frosty pine-trees in front of the entrance of my house.

Winter at Surahammar XVI.

At the other side of my street, Billsbovägen, my neighbours’ houses are embedded in the beautiful white frost.

Winter at Surahammar XV.

The birch-tree in my garden covered with white frost.
It’s now between 13 and 14 metres tall but when I planted it in 1991 it was only 30 centimetres tall. The tree was planted in memory of my daughter Marie and the small plant was taken from the farm which she and her brother owned in southern Sweden.

Winter at Surahammar XIV.

Through my sitting-room windows I can see how they take away the snow from Nybyggsvägen. I would sometimes need such a big snow slinger for my garage ramp. Instead the snow-plough has the practice to put a snow-drift in front of my ramp.

Winter at Surahammar XIII.

A view from my bedroom window in the evening towards the lights at Källmoravägen.