Teknisk inkompetens

Jag har gått och grunnat ett bra tag över uttrycket ”han är ju i samma ålder som du”. Naturligtvis kan man grunna över det mesta och framför allt över de mest komplicerade saker som finns och det är viktigt att verkligen förstå. En stor del av livet går faktiskt ut på att förstå hur livet fungerar. Förstår man inte det så är risken överhängande att livet inte fungerar.

Yttrandet kommer givetvis från Sonen och yttrades per telefon, när jag – som vanligt mycket försynt i ett mail hade frågat honom om ett problem som jag hade eller i alla fall en undran över hur det möjligen kan fungera med min blogg. Frågan gällde en vän till mig boende en bit söderut – och då vill jag betona att det varken är en vän i Västerås eller i Blekinge, så ingen skugga må falla på dessa vänner. Jag har nämligen en vän mitt emellan dessa två också hur underligt det kan låta.

Hur som helst med den saken, så sände jag i alla fall ett mail till denne mittemellanvän, eftersom jag inte hade hört från honom på ett bra tag och var orolig över att han ”had gone to the happy hunting-grounds” trots att vi är födda samma år, men någon ska ju gå först.

Till min glädje hörde han av sig och inte var det från ”de sälla jaktmarkerna”, eftersom han då förmodligen skulle ha upplyst mig om den saken. Han hade sett mitt mail och där finns ju mitt telefonnummer och min bloggadress. Nu var problemet att när han ringde så kom han inte fram till mig utan till någon helt okänd person som dessutom med viss rätt ansåg att han inte var jag. Att han kom dit berodde på att min vän börjat med att slå utlandsprefixet (46) som gäller från utlandet till Sverige och möjligen hamnade han i Lund med riktnumret 046.

När den saken var avklarad, kastade han sig i stället över min webbadress till bloggen och då berättade han – när han väl hade lyckats slå rätt telefonnummer efter att två gånger ha kontaktat någon nummerupplysning – att han hade sett ”massor av foton på djur”. Det var inte helt omöjligt, eftersom där finns sådana foton på bloggen, men jag kunde inte begripa hur han fick fram dessa foton. Kom han in i mitt bildarkiv, som jag har liggande på wordpress.com blev min undran och det var inte önskvärt. I alla fall inte för mig.

Det var då jag mailade till expertisen, Sonen, som i sin tur ringde till mig. Han förklarade vänligt att han inte kunde tänka sig att någon skulle kunna komma in i mitt bildarkiv för bloggen och gjorde då ett test, vilket visade sig att det var riktigt. Man kommer inte in. Sonen blev därmed tvungen att gå in på ett blogginlägg från mig, något jag förmodar han försöker i görligaste mån undvika med tanke på allt underligt jag skriver om honom.

När jag då undrade hur det kunde komma sig att mittemellanvännen hade sett en massa av mina foton med djur, utbrast Sonen med klargörande övertygelse att ”han är ju i samma ålder som du”. Möjligen menade Sonen – men det kan jag väl ändå inte tänka mig – att min tekniska kompetens liksom vännens ännu inte har nått dataåldern. Förmodligen hade vännen bläddrat bland mina blogginlägg, vilket man ska kunna göra. Jag grunnar alltså fortfarande över vad Sonen kunde mena, men för säkerhets skull och av ren självbevarelsedrift tänker jag inte fråga honom.

Eftersom Sonen uppenbarligen inte har alltför höga tankar om åldringars tekniska kompetens – det har för resten inte heller sonsönerna – och det rörde sig om djur, så bifogar jag ett foto på ett vilddjur som jag fann i Karakumöknen i Turkmenistan. Det fotot har nämligen inte publicerats i min blogg tidigare, så nu finns det i mitt bildarkiv där. Som ingen alltså kommer åt mer än jag.

Nyheter

Ibland blir jag faktiskt besviken eller kan det vara så att gnälligheten i mig tar överhanden?

Mitt favoritprogram är ju Rapport och för några dagar sedan satt jag där som jag gör varje dag och det kom ett inlägg om en äldre farbror – kanske i min ålder eller kanske till och med något äldre – som hade blivit lurad av ”Microsoft Technical Department” eller någon liknande firmabeteckning och jag kände igen den indiska brytningen.

Man visade den stackars mannen när telefonen ringde och han långsamt sträckte sig med darrande hand efter den för att svara. För att det skulle präntas in hos oss framför TV-apparaterna, såg man till att han fick lyfta på luren flera gånger. Det hade ringt vid flera tillfällen. Till sist hade farbrodern trott att påståendet om problemen med hans dator stämde och så började han betala in pengar (därmed vet jag hur det hela fungerar, eftersom jag inte visste det tidigare).

Jag kände ett verkligt medlidande med farbrodern men led också över att se honom vara med i TV på det här sättet. Vem hade ringt till TV och tipsat om det här och sedan förmått den stackars mannen att vara med?

Men det jag reagerar mest mot är om det inte är nyheter Rapport ska komma med. Det här är ingen nyhet och i Rapport nämndes att tidigare hade det gällt ”Windows”. Händer det verkligen så lite i världen och i Sverige att man måste ta upp sådant som har pågått i flera år? Fast antagligen är det mycket billigare och enklare med sådana här inslag.

För egen del har jag lagt telefonluren åt sidan för att slippa höra detta tjat om att det är fel på min dator. Jag utgår från att jag kommer att märka det mycket tydligt själv den dag det händer. Men en dag är jag väl också för gammal för att inte förstå sådana bedrägerier. Då utgår jag från att Sonen ser till att koppla ur datorn eller banken eller i alla fall inte tillåter mig att figurera inför en stor del av svenska folket.

Mannen på fotot är också gammal och från Turkmenistan, men han riskerar knappast att bli uppskörtad av någon från Indien av den enkla anledningen att han inte lär ha tillgång till någon dator. Men så gott ställt har han det, att han har air condition, ett behov som är större där än en dator.

Koffeinfritt

Det sägs att det aldrig är för sent att ändra sig och det får jag nog hålla med om. Däremot kan det kanske vara svårt. Är det dessutom på det sättet att man ska ändra sina vanor så blir det ännu svårare. Men jag är naturligtvis inte den som ger mig i onödan. Fast jag vet inte vad ”i onödan” egentligen är i det här sammanhanget.

Så i dag tog jag tjuren vid hornen, eftersom jag har konstaterat att det går bra att dricka kaffe när jag deltar i ett sammanträde med revisionen. Precis vad jag har gjort i dag och det var förstås inte den första gången. Jag har insett att när folk frågar vilket kaffe jag tycker bäst om och jag svarar att det heter O’Boy, så verkar de inte tro mig. Men jag är van vid att min bekantskapskrets inte tror på mig.

Under den sena eftermiddagen tog jag alltså den berömda tjuren vid hornen och ordnade till en kopp kaffe. Tidigare i mitt liv har jag bara en gång druckit kaffe hemma utan några gäster. Man måste börja lite mjukt så jag utnyttjade ett ”milt och runt” (!) koffeinfritt ”Nescafé Lyx”, fyllde på en liten blodbesudlad mugg (har fått den vid blodgivning) med vatten och två teskedar kaffe samt mjölk plus socker. Förmodligen skulle de flesta inte kalla detta kaffe. Men som sagt var så gäller det att börja mjukt. Det stod på förpackningen att man skulle börja med en tesked, men eftersom där inte stod något om mjölk så var det lika bra att köra dubbelt. In i mikron i två minuter, men jag tror inte att jag där nådde de rekommenderade 95 graderna och jag tyckte att det verkade lite överdrivet att köra med en termometer.

Det gick faktiskt bättre än väntat och smakade ungefär som O’Boy, så när förpackningen är uppdrucken får det bli lite mer giftigt kaffe. Givetvis satt jag där med ett wienerbröd och en kanelbulle. Nu gäller det att se resultatet. Om det inte blir något inlägg på bloggen i morgon ligger jag någonstans med magplågor eller försöker jag ta igen den sömn jag inte fick under natten.

Fotot visar uppvärmningen till minst 95 grader av vatten för vårt kaffe inför en övernattning i Karakumöknen i Turkmenistan. En sak är säker. De här vattenkannorna är inte nyinköpta och är inte heller gjorda av plast. Kaffet och teet blev minst sagt varmt. Och här var det inte fråga om socker och mjölk till kaffet och inte en get inom synhåll (och man kunde se mycket långt i den här öknen), som man kunde kasta sig över och mjölka.

Tandläkarbesök

Om man ändå ska njuta av livet en sådan här dag när termometern på morgonen visade på minus 2,9 grader så åkte jag till tandläkaren ett par timmar senare och då visade termometern ungefär lika många plusgrader. Positivt alltså.

Hos tandläkaren S.G. kändes det inte lika positivt och jag hade häromdagen kommit underfund med att mitt problem var inte den skadade tanden – fast visst är den ett problem – utan dess motsvarighet i underkäken. Så för att inte S.G. skulle börja mixtra på ovansidan och inte bry sig om den nedre halvan av ansiktet så pekade jag vänligt och med tanke på mitt eget välbefinnande ut den tand som jag trodde var ett problem. Fast nu var jag orolig för att jag hade problem både uppe och nere och det är ju lika bra att ta allt på en gång, något som tandläkare emellertid inte gör.

Men S.G. och jag var ändå överens. Problemet var för närvarande tanden där nere fast det problemet berodde på tanden där uppe. Precis som jag hade börjat misstänka. Trycket hade förändrats. Först blev det röntgenkontroll à 40 kronor så det är billigare än att gå till fotografen för att få foton för ett visum och för min del ser fotona ungefär likadana ut. Sedan rotade S.G. omkring för han hade konstaterat att det inte är något hål utan det kan i stället vara både det ena och det andra och så otrevligt har jag inte haft hos tandläkaren sedan jag var liten och fick tandläkarskräck. Skräcken har jag blivit av med fast nu är jag inte längre säker på den saken. Det slipades både uppe och nere. S.G. pratade till och med om att öppna tanden, dock inte i dag för han ville att jag ska ha något att se fram emot! Det låter oerhört uppiggande, särskilt som det knappast är någon vanlig kork man drar upp. Kanske dags att skaffa guldtänder som den turkmenska damen på fotot.

Efter tio minuters ”misshandel” och 730 kronor mindre på kontot fick jag ge mig av hemåt med rådet att höra av mig i morgon om det blir värre samtidigt som S.G. påpekade att det brukar ta upp mot en åtta dagar innan eländet går över. Då är det väl ingen idé att ringa i morgon! Fast egentligen borde jag ringa i dag för det har blivit klart värre. För att kunna dricka måste jag forma tungan som en hängränna (som dessutom läcker) och att tugga på den onda sidan lär jag få avstå från den närmaste tiden om jag inte helt ska förgås. Det var bättre förr!

Virkestransport

Transporten av virke, det vill säga lönnen, har nu lämnat Billsbovägen. Fast kanske skulle jag i stället ha behållit virket för att en ljum septemberkväll fixa till en stockvedsbrasa på gräsmattan – som ju ändå är förstörd av torkan – där jag sedan kunde sitta med en grillpinne och grilla korv och göra alla grannar och förbipasserande avundsjuka. Men det är inte säkert att de hade kunnat se mig bakom stockarna. Kanske jag till och med skulle ha vågat mig på att dessförinnan beställa hemgjord korv från en av Sonens medarbetare, en välkryddad korv som jag har testat med mycket stor njutning. Eller till och med beställa av sonsonen W.L. som tillsammans med en kamrat också gjort verkligt smaklig korv.

När jag backade ut bilen ur garaget och ut på gatan kom en bilist farande och jag såg skräcken i hans ögon. Han undrade nog om det var något nytt vapen som stack ut, eftersom det såg ut som rammen på ett gammalt krigsfartyg och han ville uppenbarligen inte ha den in i sidan på sin bil. Han trodde nog att jag låg och lurade bakom schersminbusken på lämpliga offer. Eftersom jag inte såg något fientligt hos honom fick han emellertid passera.

Inte heller var det någon som försökte köra in i min bil bakifrån vid detta tillfälle, så allt gick som planerat, fast jag tog det för säkerhets skull ovanligt lugnt över de konstgjorda vägguppen. Sedan skulle eländet ut ur bilen också och in i en container, som var till bristningsgränsen fylld med annat virke. Även detta klarade jag med viss risk för livet, men i Surahammar kastar man inte grejerna ned i en container utan upp i en. Och för min del var ”kasta” inte det rätta ordet.

Jag är i alla fall glad för att min virkeshög inte var lika stor och snirklig som den jag fann i Karakumöknen i Turkmenistan (foto) för då hade jag haft ganska mycket att göra. Invånarna i det samhället skulle förmodligen med glädje ha tagit emot mitt virke, eftersom deras lager troligen behövs inför vintern. Det vimlar inte precis av träd i öknen. På vintern kan virkeshögen behövas. Vintertemperaturen på natten i Karakumöknen går ned till minus 25 grader.

Visuell integritet.

När jag klev ombord och satte mig till rätta på min plats i Turkish Airlines Boeing i Bisjkek och den kvinnliga personalen började röra på sig, tyckte jag mig märka en viss dysterhet. Kunde det vara att de skulle behöva fara hem till Turkiet, fast att lämna Bisjkek kunde inte vara en alltför stor uppoffring? Inte heller när vi kom upp i luften i nattens mörker och kommit tillräckligt högt för att inte behöva snubbla över de snötäckta spetsiga bergstopparna kring Kirgizistans huvudstad, vilket naturligtvis inte skulle vara det minsta roligt, tycktes de visa några leenden. I och för sig förstår jag att de inte ler mot mig, något jag alltid uppskattar (alltså om de ler), men varför ska de offra ett leende på en person som alltid ser arg ut (i alla fall enligt barnbarnen).

Maten serverades i samma stil och knappt hade jag ätit upp min portion förrän man släckte ljuset, antagligen för att jag skulle slippa dysterheten, men det kunde förstås också bero på att alla ville sova då klockan var fyra på morgonen och de flesta redan varit vakna ett dygn. Inte heller blev det något rödvin till maten, men det var lika bra för det turkiska vin jag provade tre veckor tidigare var inget vidare trots bra temperatur.

Resan fortsatte i samma stil även från Istanbul med enda skillnaden att det nu var en Airbus.

Givetvis grunnade jag förtvivlat över denna dysterhet, men i morse kom lösningen via Dagens Nyheter. Flygbolaget hade förbjudit sina flygvärdinnor att använda rött läppstift eller färgat nagellack! Jag vet inte om de fick använda grönt läppstift med tanke på islams heliga färg, men jag såg inga gröna läppar. Med rött läppstift skulle flygvärdinnornas ”visuella integritet” försämras. Så nu kommer jag att ligga sömnlös och undra över vad ”visuell integritet” kan vara.

Beslutet är nu upphävt så nästa gång jag flyger med Turkish Airlines kommer damerna nog att le även mot mig. Fast säker är jag inte.

🙂 🙂 🙂