Resa i Nordkorea och Sydkorea LXIII

Det var faktiskt lite av hårdkörning i dag. Efter tågresan från Seoul under förmiddagen, besöket på fiskmarknaden och därefter studiet av vyerna åt alla väderstreck från Busan Tower hann vi inte mer än ned från tornet innan vi hämtades upp av bussen för vidare färd till United Nations Memorial Cemetery. Detta är den enda minneskyrkogård som FN har upprättat och den började användas redan 1950 under Koreakriget. Det var en kolossalt vackert arrangerad kyrkogård med 2 300 gravar som 1955 gjordes om till en minneskyrkogård.

När man passerat genom den vackra portalen har man på vänster sida flaggorna från alla de länder som deltog under FN:s flagga i Koreakriget. Det var sammanlagt 17 länder och även den svenska flaggan fladdrade för den svaga vinden. Svenska Röda Korset hade nämligen ett fältsjukhus just i Busan. Det var alltså inte Sverige som land som deltog på FN-sidan, vilket de flesta anser. Ingen svensk omkom i kriget.

Det helt övervägande antalet som dödades på FN-sidan var cirka 41 000 amerikaner, men här finns bara 36 amerikanska gravar. De flesta dödsoffren har begravts i sina hemländer och delstater.

På många ställen fanns det olika minnesmärken och bland annat hade USA låtit uppföra en Wall of Remembrance (foto), där namnen på de döda amerikanerna fanns ingraverade delstat för delstat.

Barnbarnsservice

Jag hade funderat på om jag i dag skulle ta min promenad söderut i stället för som normalt norrut. Det var med tanke på att jag hade missat att köpa oliver och det växer ju inte några olivträd norrut. Nu växer de i och för sig inte heller inom gångavstånd söderut, men där ligger trots allt Surahammars eget Willy:s och de har oliver. Men jag bestämde mig för att strunta i oliverna – tanken var att jag ska inmundiga en del av dem i morgon så därmed ges vid behov ytterligare en chans för inköp – och följde min vana trogen vägen norrut. Som vanligt mulet och en alltför sval vind.

Men på vägen tillbaka gick jag, för första gången sedan vintersnön kom, på en delvis mycket isig skogsväg upp mot väg 66. Jag ville studera underlaget men insåg att det dröjer ett tag innan den bör användas.

Strax efter att jag hade gått hemifrån så hade jag hört en kraftfull smäll och misstänkte en kollision någonstans i samhället och det visade sig att jag hade hört rätt, för när jag nådde norra utfarten från Surahammar, så var där fullt pådrag och köer på riksvägen både från norr och söder. En förare hade kört ut från Surahammar och inte varit tillräckligt uppmärksam, när hen tog sig ut på 100-kilometersvägen, varvid en annan bil hade kört in i den utkörande bilen. Räddningstjänst, polis och ambulanser fanns på plats, men av allt att döma hade ingen blivit allvarligt skadad. Enligt massmedia så var två vuxna och fem barn involverade och fortfarande fanns en pojke i fyra- eller femårsåldern kvar i den ena bilen och jag såg hur väl han togs om hand av ambulanspersonalen.

Det känns aldrig bra att se sådant här, men eftersom det trots allt verkade ha gått bra, så fortsatte jag lugnad min promenad hem och kastade mig över aktiekurserna, eftersom jag hade börjat fundera på att sälja sonsönernas lilla aktieportfölj, som jag har ansvar för. Det visade sig att säljtillfället verkade gynnsamt – sådant vet man i och för sig inte förrän efteråt – så jag sålde och kunde mailledes, förhoppningsvis till glädje för grabbarna, meddela dem vilken vinst de hade gjort. Börsen har varit gynnsam i år så de tre gånger som jag har sålt deras aktier gör att de kunnat tillgodoräkna sig varje gång en ökning på sex procent. Jag skulle personligen vara helt nöjd om mina placeringar under ett år skulle stiga med sex procent. Grabbarna har lyckats med det tre gånger på två månader! Deras månadspeng lär under januari och februari ha stigit med ett antal hundra procent.

W.L. som lyckats plocka ihop ett antal kronor på bland annat sommarjobb vill tydligen nu satsa hela kapitalet och det kan han naturligtvis göra så länge hans farfar garanterar 94,7 % av beloppet tillbaka, men troligen blir det bara det här året ut. Personligen har jag nämligen vid varje säljtillfälle gjort en egen förlust, men jag gillar att pigga upp grabbarna och det kan vara värt en slant. De är trots allt min största lycka och glädje.

Efter fullgjort börsarbete läste jag färdigt en bok som sannerligen inte handlade om aktier och rikedom och annat välbefinnande utan om dess totala och fruktansvärda motsats, nämligen ”Nordkorea. Nio år på flykt från helvetet”.

La France XXIX – Col du Chioula

Efter den som vanligt utsökta och sena frukosten på Port d’Envalira – klockan började närma sig 12 – och efter att ha genomfört dagens goda gärning i och med att ett par ville bli fotograferade tillsammans och med sin egen kamera (man tar inga bra selfies med systemkameror), så var det dags att rulla vidare och nu var det definitivt inte uppåt som gällde.

När jag städade bort smulorna efter frukosten kunde jag konstatera att jag vid något tillfälle hade fått med mig städpersonal, för en myra travade i väg på bilgolvet med en brödsmula. Om den hade för avsikt att ta den med sig hem till stacken, så lär den ha fått allvarliga problem för dit måste det ha varit åtskilliga mil. Så jag bara hoppades att den kunde tala franska, eftersom det nu var dags att åka ned från passet och in i Frankrike. Att köra ut myran på vidderna på 2 409 meters höjd tyckte jag nämligen var alltför grymt.

På norrsidan passerade jag snart samhället Pas de la Casa, där det vimlade av bilar från Frankrike och trafiken upp mot samhället var intensiv. Det var lördag och allt tydde på att fransmännen kombinerade en trevlig helgdagsutflykt med skattefria inköp och därmed gynnade invånarna i Andorra. Och sig själva förstås!

För egen del körde jag alltså norrut och var snart inne i Frankrike med lägre berg och en hel del skog. Vädret var som det skulle vara, så jag stannade till vid Col du Chioula för att ta en promenad upp till Signal du Chioula med sitt mycket vackra panorama mot bergstoppar som nådde höjder på mellan 2 100 och 3 200 meter. Kor betade förnöjsamt på sluttningarna och de gula ginstbuskarna lyste i terrängen.

Jag lyckades hamna vid en vätskekontroll för det pågick någon form av vandringstävling, där man vandrade två och två. Där skulle jag gärna ha velat vara med, men av allt att döma var det en tävling som pågick i flera dagar. Fast hur härligt hade det inte varit att få trava omkring i dessa berg med sina vackra vyer med en karta i näven, i alla fall när vädret var så bra som nu.

Utsvävningar

Ibland kommer all omväxling på en och samma dag och det är kanske lika bra att koncentrera den på det sättet för då sparar jag tid.

Jag kombinerade dagens första evenemang med en promenad på ett antal kilometer, eftersom det gäller att hålla flåset uppe. Och min första beståndsdel i denna omväxlande dag var att informera ”Gamla Gardet” om vad vi egentligen håller på med i revisionen. Gamla Gardet är ett gäng på 37 socialdemokrater i minst sagt övre medelåldern och inte något före detta medborgargarde, som har sett till att ingen Hallstahammarsbo tar sig över kommungränsen.

Eftersom jag befinner mig i samma medelålder, så borde jag kanske vara med i gardet, men det är jag inte. Försöker så gott det går avhålla mig från föreningsnöjen. Jag bjöd alltså på en föreläsning på cirka 30 minuter och de bjöd på kaffe och en god mandelkubb och till råga på allt – det var sannerligen att ta i tycker jag – så fick jag en vacker keramikskål skapad av en Lisbeth Grando i Ateljé Virsbo Keramik och jag misstänker att den är tillverkad i den japanska rakutekniken.

Nästa beståndsdel idag bestod av ett besök på biblioteket i Västerås och det kändes mer än härligt att kunna fräsa fram på riksväg 66 på sommarväglag. Jag lämnade tillbaka några böcker och släpade med mig tre gånger så många hem. En hel kasse full, men nu hade jag bilen.

Beståndsdel tre utgjordes av ett besök hos M-Bilar för att byta ut en skyltlampa där bak på bilen, men de bytte i ren vänlighet ut båda två. Jag fick naturligtvis betala för båda, men däremot satte de på mina nya registreringsskyltar [sic!] utan kostnad. Numera byter man inte bara glödlampa utan lampa med fullständig infattning, vilket innebär nästan halva bakluckan. Nu har jag alltså S-märke både bak och fram på bilen och vågar därmed köra min eventuella runda i de schweiziska och italienska Alperna till sommaren. I Frankrike brydde man sig inte om att S-märket saknades, men det gör man säkert i Schweiz.

Beståndsdel fyra var ett besök hos vännen J.S., fast jag är inte helt säker på att han är någon vän längre. Frun E.S. visade ingen som helst entusiasm över min närvaro genom att inte träda in i villan förrän hon hade hoppats att jag hade lämnat den, men så lätt ger jag mig inte. När det serverades wienerbröd, som jag hade lagt ned blod, svett och några kronor på för att ställa mig in i sällskapet, till kaffet, så tar E.S. helt sonika och demonstrativt fram ett äpple. Det är sådant som går under beteckningen kroppsspråk. I det läget bestämde jag mig för att inte anta någon inbjudan till det huset mer den här månaden. I och för sig hade jag inbjudit mig själv den här gången – precis som vanligt.

När det borde ha varit dags att gå avstod jag från att tänka i de banorna – det var trots alla psykningar riktigt trevligt, åtminstone för mig – varvid E.S. tog på sig ytterkläderna och stod där med ett paket i famnen som av utseendet att döma var en blomma till någon. Jag var lite tveksam, men möjligen var detta för att visa att det var dags för mig att försvinna, fast då såg jag till att hålla ut ytterligare en halvtimme. Ingen kan klaga på min tapperhet! Det skulle möjligen i så fall vara J.S. och E.S.

Till sist gav jag mig i alla fall i väg, enbart av den anledningen att det var dags för mig att åka till ICA Maxi och inhandla en stor bit grönpepparpaté och en burk Cumberlandsås till helgen. De stänger nämligen klockan 22. Men trots det var det inte slut med demonstrerandet. När jag körde i väg, så körde också de i väg och genom att ta sig runt kvarteret en annan väg än jag, försökte de komma före mig, men där bedrog de sig för trots att de kom från höger brydde jag mig inte utan fortsatte nonchalant vidare.

Jag utgår från att J.S. för länge sedan har slutat läsa mina blogginlägg. I annat fall skulle jag naturligtvis ha formulerat mig annorlunda.

Resa i Nordkorea och Sydkorea LXII

Mätt och belåten – det tror jag att de flesta var – blev det en promenad från Jagalchi Market och uppför. Egentligen lite tungt direkt efter en alltför stabil lunch, men det var väl lika bra att sätta fart på matsmältningen genast. Vi tog oss upp till Yongdusan Park kanske en kilometer bort. På avstånd hörde jag trummor, något vars rytm alltid vädjar till min kropp på ett eller annat sätt. Jag har alltid varit kolossalt förtjust i att lyssna till trummor och en av mina favoriter i ungdomen var den amerikanske storbandstrummisen Gene Krupa. Nu var det definitivt inte hans musik jag hörde utan snart visade det sig sitta sex vitklädda män på en scen. Det var en gratiskonsert som arrangerades av Korean Melody and Korean Performance i parken och de som framträdde hette Dure Arts Company som skapats 1997.

Jag var minst sagt fascinerad av deras verkligt storslagna spel på endast trummor och stod kvar där en lång stund. Måste faktiskt tvinga mig att lämna platsen för att hålla kontakt med mitt övriga sällskap.

Vi nådde strax ett utsiktstorn – det fyller ingen annan funktion – och utanför fanns en härligt skulpterad drake som symboliserar parken, eftersom Yongdusan ungefär betyder drakhuvud.

Busan Tower är 118 meter högt och naturligtvis tog vi en tur upp till dess topp för att se utsikten över Busan som var härlig.

Fotot visar en del av den kolossala hamnen och Lotte till höger är det näst största varuhuset i Sydkorea.

Jämtländsk espresso

För första gången under mina promenader norrut – den vändan jag än så länge vanligtvis håller mig till med tanke på snöhinder på andra håll – så träffade jag inte på en enda annan person. Det var i och för sig söndag, men hundarna ska väl rastas också på söndagar och så mycket tid ska väl ändå inte behövas för att förbereda sig för ett deltagande i gudstjänsten. Den dagen ägde den emellertid rum i Ramnäs. Om man skulle delta i Ramnäs – Sura och Ramnäs församlingar har nyligen slagit ihop sina påsar – så hade det varit perfekt att vandra just samma väg som jag och vid samma tid för då hade man hunnit fram lagom till Ramnäs kyrka till klockan 10. Så intresset var kanske inte så stort.

Det blåste ganska kallt från väster och för att följa rådet i Matteus – med anknytning till min tvivelaktigt religiösa inledning – att vända den andra kinden till, så gjorde jag detta och fick på hemvägen vinden på den andra kinden. Nu var det inte just detta Jesus hade i åtanke i sin Bergspredikan. Han lär inte heller ha varit i Ramnäs, medan jag i alla fall har varit på Saligprisningarnas berg. När jag och Gittan kom dit var Bergspredikan dock redan över.

Även om vinden är kall, vilken kind man än vänder till, så räcker den inte till för att avfrosta frysen, så jag är tacksam över att jag redan hade klarat av detta nöje. Mildvädret fortsätter och den första talgbollen är inte ens halvpickad, så behovet har nog inte varit så stort.

Från bekantas håll har influtit foton på knoppande snödroppar. Här syns inte en enda snödroppe sticka upp i den rabatt där den alltid har stuckit upp, men det kan möjligen bero på att jag har grävt upp alla lökarna.

Lite frusen men ändå svettig kunde jag sedan placera mig bekvämt och läsa boken ”Jämtland” för att förbereda för en utflykt till de trakterna. Nu är boken tyvärr från 1984 så man har inte fått med allt, men jag får nöja mig. Åreskutan och Frösön fanns emellertid redan 1984. Mitt mål är Tännforsen där jag aldrig har varit. Dessutom har vännen B.G. vid flera tillfällen upplyst mig om att Åre kafferosteri finns – i förbigående sagt så är det hennes dotter och svärson som äger det – och de har fått ett förstapris för sitt kaffe i Japan. Så jag måste väl in där och ta en dubbel espresso. Jag undrar om de har något gott till med tanke på min känsla för godsaker.

Så om allt går enligt planerna – och det gör det aldrig – så får jag se både Tännforsen och Åre kafferosteri. Inte illa!

Fotot är inte från kafferostningen i Jämtland – jag har ju inte varit där ännu! – utan från något motsvarande på en hacienda i Costa Rica.

La France XXVIII – Ordino

Numera är det enkelt att ta sig ut ur Andorra norrut till Frankrike, då man har byggt en tunnel som invigdes 2002, så den hade jag aldrig haft tillfälle att testa tidigare. Men liksom varuhus och bensinstationer så är inte heller tunnlar en favorit, i alla fall inte när jag har tid på mig och vill få lite vyer.

Det är inte ofta jag efteråt har några minnen av tunnlarna – vyerna är oftast inte särskilt storslagna – men jag har ett totalt skräckexempel från Tadzjikistan, en tunnel som var ojämförligt mycket värre än tunneln upp till Kjeåsen i Norge, en mer än fem kilometer lång och långsam nära-döden-upplevelse. Och då hör det till saken att Gittan var skräckslagen på vägen till Kjeåsen och förmodligen ungefär lika skräckslagen ned. Så småningom kunde jag om den tadzjikiska tunneln läsa att ”A breakdown in the tunnel could easily result in serious illness or death from carbon monoxide poisoning”.

Så i Andorra såg jag till att hålla mig lite längre västerut för att få tillfälle att se lite av Andorras vackra natur, och den naturen är mycket vacker. Vädret var mycket bra – inga som helst regnmoln i de här trakterna som västerut – och jag klättrade ganska högt upp i bergen med bilen och fick nästan mitt lystmäte på vacker natur tillgodosett. När jag tog mig upp genom La Massana och Ordino, så visste jag att just i de trakterna hade Sonen ett par år tidigare varit och åkt skidor. Dock på vintern för nu fanns här ingen snö. Han hade gillat omgivningen och det förstår jag.

Vägarna är inget som helst problem även om de inrymmer en hel del kurvor av det skarpare slaget, men man kör inte den här vägen om man har bråttom.

I Canillo stannade jag till och beundrade den vackra stenkyrkan Sant Joan de Caselles från 1100-talet. Den minns jag från det jag var liten och hade börjat samla frimärken, eftersom den fanns på ett frimärke från Andorra.

Jag tog mig sedan uppför en god bit till Port d’Envalira (Envalirapasset) och det är för att slippa köra över det passet som man har byggt tunneln. Passet ligger på en höjd av 2 409 meter och är det högsta pass i Europa där man normalt kan köra året om. Alltså 300 meter högre än Kebnekaise.

Här stannade jag och kunde njuta av härliga vyer när jag åt min frukost – i vilken ingick bland annat den mycket kryddiga pepparkorven Cardoso Lloganissa – men jag satt i bilen, eftersom det blåste och värmen på den här höjden är inte alltför påfrestande.

Adrenalinkick

Så hamnade jag där igen och begrep inte alltför mycket. Givetvis var det tekniken det gällde.

Jag har ju skaffat ett externt minne och det fungerar utmärkt. Det är ju tur att det i alla fall fungerar, för det interna minnet – den biologiska varianten – kan man ibland fundera över.  Allt tyder i alla fall på att det externa fungerar. Det var bara det att jag för ett antal dagar sedan fick problem med Outlook och Windows Live Mail så jag såg till att byta lösenord. Jag gjorde det till och med ett par gånger, eftersom datorn tydligen önskade det. Jag vet inte vem som var kräsen i sammanhanget för jag gjorde precis som man ska göra.

Därefter fick jag inkalla expertisen, Sonen, som ordnade det hela snabbt. Men då återstod också att se till att det externa minnet flyttade över allt till OneDrive. Det borde vara en fördel med tanke att det är just det som jag betalar 900 kronor för per år och inte bara för att kunna gå omkring på samhället och stoltsera med att jag använder mig av OneDrive. Byter man lösenord på ett ställe så blir det emellertid rena rama kedjereaktionen.

I morse fortsatte krånglet men nu var det givetvis något annat. Jag fick mer besvär än vanligt med att ”Internet Explorer har slutat fungera”, något som naturligtvis aldrig drabbar någon annan. För det mesta fixar det sig, men inte den här förmiddagen. Så när Sonen ringde för att vi nu skulle ordna till det där som saknades för det externa minnet, så passade jag naturligtvis på att förklara för honom att internet inte fungerar och att jag hade plockat fram papper för att ta kontakt med Glocalnet. Varvid den käre och uppskattade Sonen – hur länge till frågar jag mig dock – med ett helt klart ironiskt inslag i rösten som måste ha låtit över halva Sunnersta säger ”och vad pratar du nu med?” Jag förklarade att det gällde Skype och fick då veta att då fungerar ju internet.

Tala om att adrenalinet började röra på sig. Nu är det i alla fall en tröst att det bara är Sonen som känner till hur okunnig man kan vara och jag skulle aldrig få för mig att berätta detta för någon annan. Kor har ju rätt att vara ”dumma”, så frågan är om det inte vore lugnare för mig och mina nerver att bara få ligga på en gotländsk äng och idissla. Då hade jag sluppit visa att jag inte begriper skillnaden mellan internet och Internet Explorer. Kor slipper nämligen använda datorer. Men jag fick aldrig chansen att välja. Det finns absolut fördelar med att vara kossa!

För övrigt så började också Internet Explorer – utan någon handpåläggning av Sonen – att fungera på eftermiddagen. I stället dök det upp andra problem! Men dem tänker jag lösa utan Sonens hjälp, i alla fall till att börja med. Det sägs att man sparar mycket tid när man använder datorer. Det betvivlar jag, för då har man inte räknat med att man ska lösa en massa problem också.

Resa i Nordkorea och Sydkorea LXI

Det tog sin lilla tid innan det var klart för oss att promenera med bagaget till bussen, men det gjorde inget för utsikten från Busan Station var inte att förakta. Rakt utanför (vi befann oss flera våningar högt) låg nämligen en av världens största hamnar och en bit bort löpte Bukhang Bridge, en mycket imponerande hängbro som då inte var öppen för trafik men invigdes ett halvår efter vårt besök. Kranarna längs hamnen var av en sällan skådad storlek.

Det hade uppstått något problem med bussarrangemanget, men det löste sig efter en stund, fast det underliga var att det verkade uppstå missförstånd med bussarna vid flera tillfällen under vårt besök i staden. Det fick emellertid vår eminente färdledare Pelle Siljedal från Världens Resor ta hand om, en av de absolut bästa färdledare jag har haft, som till och med klarade det koreanska språket och bor i Japan.

Det var ännu inte dags att checka in på något hotell utan vi åkte till Jagalchi Market som är en kolossal fiskmarknad i åtskilliga våningar men också med mängder av försäljare på gatan utanför. Det var den absolut största fiskmarknad jag har besökt och den var naturligtvis mycket intressant att gå omkring i, men den slår ändå inte en hel del andra fiskmarknader som jag har besökt, mycket mindre men klart intressantare. Bland annat en i sydligaste Vietnam som jag smög ut till tidigt en morgon, eftersom det var några kilometer att gå först. Den var inte alls avsedd för turister.

På Jagalchi Market saknades nog inget som kommer från havet. Den ena underliga fisken efter det andra underliga kräftdjuret. Det var som att gå omkring och studera ett stort antal akvarier, där fiskar och andra havsdjur fanns till beskådande och försäljning.

På en våning fanns en stor restaurang där jag passade på att inta min lunch. Jag hade trott att där bara skulle serveras fisk, men så var det inte. Där fanns kolossala mängder med olika rätter och jag smorde verkligen kråset. Det fanns inga begränsningar – bortsett från magsäcken – vad gällde hur mycket man kunde äta och magsäcken utnyttjade jag som vanligt väl. I och för sig var lunchen ganska dyr, 270 kronor, men maten var mycket god. Det var ju inte precis ”Dagens lunch” à 80 kronor exklusive dryck. Om man ville ha något i den stilen fanns det gott om smårestauranger på gatan.

Slutrasslat

Om jag bortser från att det prasslade lite i träden på grund av vinden så rasslade det däremot inte längs min vandringsled varken i går eller i dag. Denna dag stötte jag inte ens ihop med mannen, som var dubbad, men förmodligen hade han fallit ihop efter att i går ha gått utan dubbar och inte längre rasslade på längs sin väg. Kanske kände han sig övergiven av det dubbade ljudet och satt hemma och var deprimerad.

Jag mötte honom i går – han var tidigare ute än jag men han kanske inte först måste lyssna på morgonnyheterna – och han nästan smög fram längs gång- och cykelvägen. Han hade lämnat vägbanan och han lät egentligen inte alls. I alla fall inte vad gällde fötterna. Däremot stoppade han mig mycket vänligt och undrade om jag brukar gå långt, varvid jag höll på att säga att jag alltid brukar gå för långt. Fast han tänkte nog mest på sträckan.

Så jag förklarade att jag vänder vid en skylt för mötesplats, eftersom just där finns ju utrymme för mig att vända på. Kanske man i stället skulle be att få en skylt för vändplan uppsatt där. Jag talade också om att det blir sex kilometer fram och tillbaka, varvid det visade sig att han visste var jag bor. Det är ju så att alla känner apan men apan känner ingen, för jag har ingen aning om vem mannen i fråga är.

Men i dag dök han alltså inte upp, så det kändes lite ensamt, samtidigt som jag kunde glädja mig åt att isen börjar försvinna också från vägbanan och det börjar bli riktigt geggigt. Fast det geggiga gläder jag mig inte åt. När jag sedan suttit hemma och läst någon timme och därefter av någon anledning försöker ta mig därifrån undrar jag vad jag egentligen har gjort för ont. Ben och fötter fungerar med knapp nöd. De är stela som pinnar och snart får jag införskaffa en käpp för att ta mig från vardagsrummet till arbetsrummet. Fast det går över efter ett antal meter. Det måste hänga ihop med åldern, vilket i så fall är mycket förvånande. Det skulle förstås också kunna vara kängorna, något som skulle kännas betydligt bättre psykologiskt sett att kunna skylla på än att skylla på åldern.

Inte heller i morgon ska det bli någon sol, men trots det kan jag nu gå på garageuppfarten och gången utan att riskera halka omkull. Trots solbrist och därmed också bristande vitaminintag kommer jag att ta min morgonpromenad och jag har redan passerat 25 mil.

Egentligen är det inte underligt att ”apan känner ingen” för när jag mötte denna spindelapa (foto) på en liten ö i Lago de Nicaragua så gjorde den allt för att slippa se mig. Uppträder man så – och det gör jag nog ibland – så är det knappast underligt att ”apan” inte känner någon. Den här apan kommer förmodligen inte att känna igen mig nästa gång jag kommer till ön, men det är väl just det den vill slippa göra.