Burma – en novemberresa IX.

När vi lämnade den liggande buddhan, som inte visade några som helst tecken att resa på sig, och där vi fått en lagom introduktionsdos i folkets religiösa sedvänjor – bland annat att man har åtta veckodagar som man emellertid lyckas få ihop under en för oss normal vecka genom att onsdagen består av två dagar – så var det dags för den första lunchen. Den burmesiska maten visade sig under resan normalt inte inrymma några sensationer, varken innehållsmässigt eller kryddmässigt, men den var bra och man behövde inte svälta.
Redan vid första lunchen blev det en flaska ”Myanmar” för min del och förmodligen också för de andras. Det fanns inte så mycket att välja på. ”Myanmar” är emellertid inte bara namnet på vad som visade sig vara standardölen i landet utan också det burmesiska namnet på Burma. Jag vet inte om ölet gav upphov 1989 till namnet på landet på grund av att generalerna drack mycket öl eller om det möjligen var tvärtom. I alla fall var det generalerna som döpte om landet och oppositionen använder fortfarande namnet Burma.
Ölen kunde man inte klaga på och flaskorna var på 64 centiliter à 5 %, så antagligen var man halvlullig större delen av resan, i alla fall med tanke på mitt normala minimala öldrickande. Själv märkte jag det inte men det gjorde nog mina medresenärer. Priset varierade från cirka 25 kronor till cirka 45 kronor.
På vägen till restaurangen agerade vår lokale guide, det var naturligtvis engelska som gällde, bankväsende. Ett mycket bra initiativ. Han kände förmodligen till eurokrisen så det var bara att plocka fram sina USA dollar (vi hade förvarnats om att sedlarna inte fick vara av gammalt datum och helst skulle vara utan rynkor). Antingen kunde man köpa en påse av den lokala valutan kyat för 50 dollar eller en påse för 100 dollar. Jag ville naturligtvis testa båda påsarna så jag köpte 123 750 kyat för 150 dollar. Det visade sig bli nästan alldeles perfekt, även om jag fick några problem mot slutet, som jag får återkomma till.

På väg mot sommar V.

En riktigt vacker dag med en blå himmel där ett antal vita moln passerar förbi. Tyvärr blåser det lite för kallt för att det ska kännas riktigt trivsamt och det betydde att det blev vinterplagg på, när jag i dag besökte den norra ”förorten” Virsbo för ett sammanträde. Men isen på sjön utanför Virsbo har försvunnit och där den eventuellt låg kvar i går lär den brytas upp av blåsten i dag. Fördelen med blåsten är ändå att snön försvinner riktigt fort.
Mina första scillor, eller blåstjärnor som de också kallas, har i alla fall nu tagit sig upp i dagsljuset, men det är bara på det varmaste stället, nämligen längs garagets sydsida. Snödropparna, som jag tidigare hade ett foto på, har nu blivit fullvuxna och dessutom börjat dyka upp på fler ställen.

Vårtecken.

Äntligen ett riktigt vårtecken! Det förvånar mig att jag aldrig ser någon njuta av detta vårtecken som är det säkraste av alla vad gäller datum. Inte så att solen går upp vid en viss tidpunkt (och går ned vid en annan som tur är). Tidigare var det tveksamt om det kunde anses som ett vårtecken för då gällde den 15 februari. Nu gäller den 2 maj. Jag tänker naturligtvis på inkomstdeklarationen.
Men det var bättre förr! Då kunde man njuta av detta vårtecken en hel dag. Nu rör det sig inte om många minuter och för de flesta bara några sekunders klickande på datorskärmen, möjligen med en timmes tillägg för att komma underfund med hur man har det med sin e-legitimation och hur den fungerar.
Tänk vilken njutning det var förr, när man fick fundera och räkna och flytta siffror hit och dit och ibland inte begrep vad som menades och framför allt låg sömnlös på nätterna och funderade ut alla avdrag som man inte kunde göra och sedan ändå gjorde, vilket fick som följd att man sedan låg sömnlös natt efter natt och hade samvetskval för att man hade gjort dem. Och eftersom det tog så lång tid innan man fick veta vad som hade godkänts och vad man skulle kastas i fängelse för så sov man dåligt hela året. Det var verkligen bättre förr!
Numera kan jag inte ens göra bilavdrag. Är det inte åldersdiskriminering? Det är ju numera är så populärt att klaga över den sortens diskriminering. Skatteverket skulle bara veta hur jag sliter mina tofflor när jag släpar mig fram och tillbaka och kors och tvärs i villan. Och arbetar gör jag. Eller det kanske kallas sysselsättning. I alla fall blir det inga avdrag hur mycket jag än läser i ”Dags att deklarera”.
Det spelar ingen roll för nu ska jag klicka på ”sänd in” efter att för någon vecka sedan ha kompletterat med vad som måste kompletteras och trots sömnlösa nätter förgäves inte har kunnat komma på hur jag skulle kunna undvika att ta upp vissa inkomster. Det ser ut som om Storebror har ganska god koll.
Skatteverket meddelar att man ska få tillbaka pengar till midsommar. Det skriver de varje år, men det är rena rama bluffen. Jag har aldrig fått tillbaka några pengar. I stället kommer det ett meddelande om att jag senast i november eller om det är december ska betala in en viss summa. Det måste ha blivit något fel. ”Anmäl konto för skatteåterbäring!” står det. Varför ska man göra det? Eller är det sådant som kallas humor?
Jag brukar komplettera mina inlägg, när det är möjligt, med ett foto men jag avstår från att lägga in ett foto på min deklaration. Tror nämligen inte att den är av större intresse för någon mer än Skatteverket och möjligen för mig.
🙂 🙂 🙂

Min julgran II.

Mina småfågelbekanta är helt förvirrade. De har fått problem och tycker antagligen att jag på sätt och vis har övergivit dem. Bara skatorna kör som vanligt. Mina bekanta har nämligen haft min julgran vid altanen som riktmärke för inflygningen över altanen och nu är den borta. Det är som att släcka inflygningsljusen på Heathrow i London samtidigt som personalen i flygledartornet går på kaffe, alla på en gång. Dessutom kunde småfåglarna sitta i granen och fundera en stund före eller efter besöket på talgbollen.
Men nu var det dags. Jag kunde nämligen ta mig fram till granen utan att kliva i snö så då tyckte jag att det var dags att ta ned julgransbelysningen. Det är förmodligen ingenting mot vad alla förbipasseranden har tyckt i tre månader. Men belysningen har i alla fall inte varit tänd. Lite anständighet finns det även hos mig, vilket många betvivlar.
I dag förpassades granen, som av någon anledning hade börjat barra, till återvinningen och horisonten sedd från vardagsrummet har blivit mera hel. Men om åtta månader står på samma plats en återvunnen gran och ser glad ut. Något att se fram emot?
🙂 🙂 🙂


På väg mot sommar IV.

Jag är inte helt säker på om rubriken till detta inlägg är den rätta med tanke på vädret men enligt almanackan borde det vara så. Man brukar tala om vårtecken. Jag håller mig till sommartecken, då jag tycker de är intressantare.
I går kväll duggregnade det men under natten var det inte duggregn utan kraftigare regn. Det är utmärkt för att jag ska bli av med alla snö som finns kvar i trädgården. Under förmiddagen blev det dock ett bakslag, fast är det så egentligen? ”Aprilasnö är som fåragö” enligt Bondepraktikan och eftersom jag inte har tillgång till fårgödsel så får jag väl nöja mig med aprilsnö.
Det snöade alltså på min rabarber i morse, den som just har orkat sticka upp trynet ur backen. Ett sommartecken så gott som något. Men nog ser knoppen lite sur ut.

På väg mot sommar III.

Det har varit en helt mulen dag i dag och nu framåt kvällen har det börjat duggregna. Precis vad som behövs för att det ska bli lite fart på naturen och kanske på mig också, men jag har faktiskt varit ute i trädgården en liten stund i flera dagar och klippt bort en massa skott från rötter till en stor syren som jag tog bort förra året.
Där har gullvivorna börjat röra på sig men det dröjer en månad innan de blommar. Det syns i alla fall att de har bestämt sig för att göra slag i saken.

iPhone.

Jag har blivit med en iPhone och förstår nu hur underbart det måste kännas att få föda sitt första barn. I alla fall när smärtorna har gått över. För mig var det emellertid inte särskilt smärtsamt. Det var ovanligt oproblematiskt. Ingen som helst kostnad i form av smärta eller pengar. Jag har nämligen ärvt den.
Den är inte efter min pappa för när han avled var en mobil telefon inget man hade hört talas om, i alla fall inte om man inte sysslade med speciell verksamhet. Den är inte heller efter min mamma, där det ändå skulle ha varit möjligt, eftersom hon avled 25 år senare, men hon hade ingen mobiltelefon.
Nej, numera ärver man inte teknikens under på det sättet. Man får möjligen nöja sig med förmögenheter i bästa fall och i andra fall blir det bara frimärkssamlingar som man inte vill ha, dagböcker som man inte vill ha och foton och filmer som man möjligen kan tänka sig ha liggande i någon dammig gömma.
Jag ärvde min (jag vågar knappast ta ordet ”min” i min mun) iPhone från sonsonen M.L., som hade ärvt den från storebror W.L. som i sin tur hade ärvt den från Sonen, vilket i enlighet med den begränsade intelligens jag besitter måste betyda att Sonen är inne på sin fjärde iPhone minst.
Det är verkligen intressant med den nya tekniken. Man vet inte att man har behov av den förrän man har råkat komma över den och då konstaterat att man har behov av den. Så efter en vecka nu undrar jag hur jag ska kunna vara utan en iPhone. Och om jag i fortsättningen inte får ärva någon ytterligare efter M.L. så blir jag väl tvungen att köpa en själv.
Men visst förenklar en iPhone livet samtidigt som den komplicerar livet. Den moderna teknikens förbannelse. Jag har ”testkört” den lite de senaste dagarna, vilket fick som följd att den därefter började snooza stup i kvarten dygnet om. Jag kunde inte ha den på sängbordet under natten även om jag stängde av ljudet. Fanskapet nöjer sig ju inte med att ljuda, den börjar ju nästan skutta omkring och då är det inte lätt att sova. Och hur får man en iPhone som skuttar omkring att hålla sig lugn? Tvingades till sist ta kontakt med den förste ägaren, Sonen, för att diskutera detta allvarliga problem. Han visste naturligtvis hur man löste det. Han har ju tränat länge.
🙂 🙂 :)

Besök i Sunnersta IV.

Jag blev i alla fall inte utkastad med anledning av mitt beslut att stanna kvar i Sunnersta till söndagen för att titta på semifinalen i innebandyn. Den skulle gå av stapeln vid tiotiden – nu var det i alla fall fråga om förmiddagen – och några timmar senare skulle det bli final, om laget tog sig dit.
Jag ville emellertid hem till Surahammar, så jag hade en diskussion med W.L. om hur mycket han skulle ha för att se till att laget inte gick vidare och jag kunde åka hem. Det senaste året har jag läst en hel del om hur man har gjort i vissa länder för att nå det slutresultat som man önskar och det gäller att följa med i utvecklingen.
Det hela gick bra, men det verkade inte vara W.L:s förtjänst för när matchen var slut stod det 4 – 4. Fem minuters förlängning hjälpte inte och sedan var det fråga om straffar. Där kunde inte W.L. bidra trots utlovade mutor, eftersom han inte togs ut som straffläggare. Det blev nervöst för efter fem straffar var det fortfarande oavgjort, men sedan tog Arlanda IBK hem semifinalen. Jag kunde åka hem. Fast det hade varit roligare om Gottsunda IBF hade gått till final. Trots min våldsamma hemlängtan!
🙂 🙂 🙂 

Talgboll VIII.

Nu är det fart på hackandet och pickandet. Frågan är om husmusen hänger med. I går var jag tvungen att hänga upp talgboll nummer tre, vilket både jag och ett antal fåglar uppskattar, dock av lite olika skäl. Eftersom skatorna har funnit den och tydligen funnit den smaklig så går den väl snabbt åt och det är knappast någon idé att jag sätter upp en förbudsskylt för skator. De lär bry sig lika lite om den som vi vanliga dödliga om skyltar av olika slag såsom ”beträd ej gräsmattan”, ett uttryck som väl numera är ”out of date”. Talgoxar tillåtes dock med glädje.

På väg mot sommar II.

Tio mycket små snödroppar har med stor möda och förmodligen ännu större tveksamhet tagit sig upp genom den frusna marken på den skuggiga sidan av villan. De står där mer eller mindre under en klottuja och vet inte riktigt vad de ska göra, men om de hade hört den senaste informationen från SMHI så skulle de veta att nu är det bara att sätta fart och skjuta i höjden. Just nu når de ungefär två centimeter. De står så fint placerade att varje gång jag ska gå in i villan ser jag dem och kan njuta av skönheten men snön ligger hård och frusen strax intill.