Stopp

Min blogg har kommit till vägs ände och här kommer därför det sista inlägget. Lite vemodigt på sätt och vis, men det är trots allt omväxling som gör livet gladare och möjligen får dagarna att gå fortare, fast nog tycker jag egentligen att de redan går alltför fort.

Som jag har nämnt tidigare så kommer jag – trots min tidigare stora avoghet mot Facebook – att förflytta den här typen av verksamhet till mitt Facebookkonto. Jag har i över två månader testat Facebook på olika sätt, inte bara för att förstå det bättre utan för att också lära känna dess olika möjligheter. Jag har i alla fall funnit det så pass positivt att jag tänker göra ett försök.

Vad är det då som har fått mig att ta detta virtuella steg?

Först och främst avsaknaden av ”dialog” eller kontakt på bloggen. Den dialogen har jag behov av där jag sitter i min ensamma vrå. Det är mycket lättare att hålla kontakt på Facebook än via bloggen, där det dessutom finns enkla möjligheter till snabba meddelanden. Att skriva kommentarer på bloggen var faktiskt lite tungt och trögt. Där blev det egentligen bara en enkelriktad information från min sida, men även det tyckte jag om, eftersom jag tycker om att skriva och berätta.

På Facebook kommer jag normalt att skriva betydligt kortare inlägg, vilket resulterar i att det blir fler foton i stället, men samtidigt drar ut mera på tiden. Jag har förstått att det är fotona som är det intressanta. Självfallet blir det liksom tidigare även på Facebook mycket av det vardagliga.

En fördel med Facebook är att jag har möjlighet till överblick över vilka som är intresserade av mina inlägg och det känns för mig mera personligt. På bloggen var det mesta naturligtvis anonymt.

Min ”policy” vad gäller Facebook kommer att vara att när jag bland ”mina vänner” ser att där finns någon som under ett par månaders tid inte visat något synbart intresse för inläggen så tar jag bort den personen (det går ju alltid att komma tillbaka). Jag ser det inte som något självändamål att ha så många ”vänner” som möjligt och vill inte heller enbart fungera som ett namn i en förteckning hos andra. Däremot kommer jag givetvis att uppskatta om många är intresserade. Säkert kommer 90-95 % av mina inlägg att vara reserverade för ”mina vänner”.

Brist på visat intresse framgår naturligtvis av att man under ett par månader aldrig skriver någon kommentar, inte någon gång lämnar gillanden (som ju normalt inte betyder att man har gillat något utan att man har råkat se inlägget), ogillanden, skriver SMS, mail, hotelser, sänder mig trevliga flaskor eller goda tårtor eller kommer med oanständiga förslag – de sista önskar jag emellertid få via mail.

För att läsa mina inlägg fordras ibland också ett visst mått av humor, då humor är något av min livsluft.

Fotot är en skylt för ”stanna” i Japan och det är alltså vad jag nu gör vad gäller bloggen.

Resa i Nordkorea och Sydkorea LXXVI

Så var dags att avsluta mitt besök på Koreahalvön. Som vanligt hade det varit en härlig och intressant upplevelse, men jag tror att vi alla nu såg fram emot att åka hem. Det är så det brukar vara och så det ska vara. Borta bra men hemma bäst.

Det var tidig väckning och Seoul hade inte riktigt vaknat. Framför allt – med tanke på oss – så hade personalen i matsalen inte kommit på plats utan i stället fick vi med oss var sin liten frukostbox. Där satt vi sedan i bussen på väg till Seouls gamla flygplats Gimpo International Airport, och åt vår frukost och ingen var missnöjd för den skull. Samtidigt höll solen på att gå upp mellan stadens skyskrapor.

Vid incheckningsdisken satt en dam med ett mycket blekt men stilrent utseende. Det är så man ska se ut i Korea. Att vara solbränd är inte vackert på Koreahalvön och det säljs visst en hel del kosmetika i Sydkorea som är till för att hålla blekheten på plats.

Från Seoul flög vi till Peking så någon tågresa var det inte fråga om den här gången, givetvis framför allt beroende på att det inte går att åka tåg från Sydkorea in i Nordkorea och vidare.

Vår färdledare hade helt övergivit oss, eftersom han skulle hem till Japan.

I Peking fick vi fördriva ett antal timmar i väntan på den vidare färden västerut men väl ombord på Air Chinas Airbus så bjöds vi snart på mat och ett glas – för dem som önskade – av det kinesiska vinet Great Wall. Jag önskade det och det smakar inte alls dåligt.

Flygningen gick över Mongoliet och Ryssland. En timme och tio minuter efter att vi hade passerat Sankt Petersburg tog vi mark på Arlanda. Sonen hade vänligheten att hämta mig, men i Sunnersta lastade jag bara om – sonsönerna var nämligen inte hemma – och for vidare, vilket innebar att mitt äventyr slutade klockan 20.40 i Surahammar. Därmed var det dags att fundera över nästa resa som skulle gå till Centralamerika några månader senare.

Matproblem

Efter ett besök i matkällaren – med tanke på vad jag skrev i går – kunde jag konstatera att det enda möjligen matnyttiga som fanns där var nio små flaskor Underberg. I och för sig mycket passande, eftersom Underberg anses vara avsett för magen och går under den samfällda beteckningen ”Magenbitter”, men trots det avstod jag. Underberg har för övrigt testats av äldste sonsonen vid ett passande tillfälle i Tanzania och efter den doseringen rekommenderar han det absolut inte.

För min del blev det alltså att åter kämpa mig framåt – på hemvägen – till vår Supermercado i kall blåst och mulet väder för att över huvud taget överleva helgen och jag måste erkänna att det ligger i mitt intresse. Just nu i alla fall.

Det lite dåliga vårvädret ger mig den glädjen att jag inte ”behöver” gå ut i trädgården och riskera bli kall om magen eller några andra delar av kroppen, så jag har hållit mig inomhus. Hade ingen brist på sysselsättning kunde jag konstatera. Förde över en del av den japanska resedagboken och kunde få bekräftat att det regnade i Tokyo delar av dagen. Sedan blev det inte mer regn på tre veckor! Det är så det ska vara när man åker på ”semester”. Jag har alltså nu påbörjat min andra resa i Japan och den känns nästan lika trevlig som den nyss avslutade.

Solen sken en hel del, men det var inte bara T-shirt som gällde när jag glatt travade ut på eftermiddagen och gav mig på mina åkerfräken. Dem måste man verkligen ge sig på trots att jag förstår att det inte hjälper på sikt. Alltför djupa rötter. Men visst känns det bra att bli av med ett antal vårskott. Det var alltså premiär för årets trädgårdsarbete och efter två timmar kände jag mig riktigt kraftlös. Det är så det ska vara när det är premiär. Det är bara att jämföra med kräftpremiären. Hur många känner sig kraftfulla efter en sådan.

För att få kvar lite arbete under den kommande sommaren så avstod jag från de riktigt roliga utsvävningarna som att rensa bort maskrosor och klippa gräsmattan. Man måste alltid tänka på framtiden. Jag såg grannen någon stund tidigare krypa omkring på alla fyra på gräsmattan, och det trots att han ännu inte har fått min whiskyflaska för att han bevakade villan under min resa i Japan. När jag gick ut och tänkte överlämna flaskan så hade han krupit in, förmodligen nöjd efter att ha avverkat ett antal maskrosor. Han ligger före mig i utvecklingen.

På morgonen tog jag en promenad till Willys för att försöka få tag i något gott till helgen, som för mig börjar i morgon. Trots att jag hade kontrollerat öppettiderna på Willys hemsida och sett att man skulle öppna klockan åtta, så var det stängt. På en skylt utanför stod att man öppnade klockan tio. Uppenbarligen tycker Willys att man först ska gå sina knappa två kilometer för att kolla öppettiden och sedan vända hem för att gå dit senare med sin kasse. Sponsrar man Friluftsfrämjandet? Vad spelar det för roll om man har Sveriges billigaste matkasse, om man inte har öppet?

Det blev alltså inga godsaker för helgen, om jag inte skulle få för mig att gå dit i morgon, men jag glömde kolla den öppettiden. I stället får jag väl se om jag kan hitta något matnyttigt i matkällaren och vad det beträffar har jag ju ännu inte överlämnat whiskyflaskan till grannen. Det finns hopp om livet.

Blommorna har precis slagit ut på plommonträdet. På den södra sidan av trädet.

Avvaktan

Aprilväder i mitten av maj. Men inga snöbyar utan bara några enstaka regnskurar av det kraftfulla slaget. Och en sol som vid några tillfällen gör sitt bästa för att försöka tränga igenom det ganska kompakta molntäcket. Under min morgonpromenad kom i alla fall inget regn, men det var faktiskt riktigt kallt om händerna.

Jag var på fotojakt – fast egentligen är jag det alltid – och vandrade en bit i kladdig terräng längs Kolbäcksån i förhoppningen att kunna träffa på en bäver. Gärna två om möjligt. Men det blev ingen träff. Att bävrarna finns här är helt klart, då det är gott om nedtuggade träd av olika storlek. Frågan är hur de undviker att få dem i huvudet, men bävrarna vet antagligen vad de gör. Jag skulle gärna hyra in en för att ta ned mitt päronträd, men då krävs kontakt först för att diskutera avtalet.

Egentligen skulle jag ha varit ute i trädgården och arbetat men blötan hindrade mig. På kort sikt naturligtvis angenämt, men gräset slutar inte växa och nu lär det bli riktig fart på det, när värmen – eventuellt – kommer. Maskrosorna lyser vackert men jag vill inte ha dem kvar och åkerfräken sticker upp i en del av landet och dem vill jag genast gräva upp. Det vill säga det som går att gräva upp av dem.

Även inomhus har det börjat röra på sig. Mina fredskallor har nu slutat böja sig i vördnad för mig och i stället börjat visa sin aktning genom att nästan gå upp i givaktställning. Det är bara för er att jämföra dagens foto med vad jag hade i förgår på bloggen. Trots att detta är en växt som ska stå med fötterna i vatten passar den helt klart en bortavarande person som mig alldeles utmärkt. Några av bladen ser minst sagt anfrätta ut, men vad kan man begära av en fredskalla som drabbats av en tre veckors ökenvandring. Även jag kände mig anfrätt efter samma tid.

Sommar på glänt

Sommarlivet kan börja. Det har jag nämligen testat i dag. Fast jag har redan hört detta liv i två dagar från olika håll, eftersom grannarna tycker om att leva. Det gäller gräsklippningen. Jag ligger lite på efterkälken i förhållande till grannarna, något som inte bekymrar mig, men möjligen gläder någon av dem.

Jag har legat lite lågt i tänkandet den senaste tiden vad gäller gräsklippningen, särskilt som jag inte hade gräsklipparen med mig i Japan. Men på hemvägen från Arlanda fyllde jag på bensindunken hos Ingo utanför Enköping, min bils favoritställe, och i dag slog jag till. Inte bara till utan till och med i för jag petade in någon halvliter i gräsklipparens bensintank med tanke att testköra gräsklipparen i garaget. Nu växer det inte särskilt mycket gräs i mitt garage, vilket gör det mycket enklare med att testköra där. Och jag fick i gång åbäket med några dragningar. Det känns ungefär som en dragning på Lotto. Har man tur blir det resultat. Har man otur så står man där snopen och undrar var närmaste serviceställe för gräsklippare finns och framför allt hur man ska ta sig dit. Nu hade jag tur. Gräsklipparen gick alltså i gång och om inte bilen var dammig tidigare, så kan jag garantera att den är det nu.

Utanför duggregnade det, men det var ändå inte aktuellt för mig att klippa gräsmattan. Däremot är det aktuellt för gräset, men jag vet att det troget kommer att vänta där en eller ett par dagar ytterligare.

När jag steg upp i söndags kunde jag njuta av glädjen att se två röda tulpaner lysa mot mig i Maries rabatt tillsammans med ett par påskliljor och ett antal pärlhyacinter. Det kändes sorgset men ändå välkomnande och jag visste att jag är hemma igen.

Resa i Nordkorea och Sydkorea LXXV

Changdeokgungpalatset, som jag alltså hamnade mitt i, finns på Unescos världsarvslista och byggdes 1405 – 1412, men naturligtvis förstördes också det av japanerna 1592. Så byggdes det upp igen för att brännas ned i en politisk revolt. Därefter har det åter byggts upp och de 13 byggnaderna och 28 paviljongerna som nu finns fick mig bara att gapa.

Byggnaderna var helt enkelt otroligt vackra och i jämförelse med det stora kungliga palatset, Geyongbokgung, som vi besökte i början av vår vistelse i Seoul, så var Changdeokgungpalatset mycket mera sevärt. Det informerade jag Världens Resor om när jag kom hem, men de hade föredragit Geyongbokgung ”av logistiska skäl”, vilket jag tycker var nästan förolämpande mot resenärerna. Jag lär ha varit den ende i resesällskapet som fick se detta världsarv. När jag gick omkring på området kändes det som om jag befann mig i en helt annan värld.

Så småningom hamnade jag på varuhuset Shinsegae och inhandlade mig en stor kaka. När jag betalade med mitt Visakort var det verkligen inte fråga om någon legitimation. Det räckte uppenbarligen med att man hade ett kort och sedan skulle man skriva på en skiva. Vad man skrev spelade ingen roll, huvudsaken att man skrev något. Att det skulle stämma med namnteckningen på kortet var totalt ointressant. Man kan ju fråga sig varför man över huvud taget skulle skriva något.

Tro inte att man sedan bara stoppade ned kakan i en vanlig påse! Man la i stället det inhandlade vackert i plast och satte därefter på ett band.

Återkomst och avslutning

I går kväll återkom jag från min Japanresa och jag undrade naturligtvis genast vad jag skulle till Japan att göra. När jag passerade över Fyrisån stod nämligen körsbärsträden i full blom och för att se sådant hade jag flugit i nästan tio timmar från Helsingfors – till råga på allt så tog det lika lång tid tillbaka – och rest 60 mil med Shinkansen för att skåda några körsbärsträd i Hirosaki. Dessutom ger de japanska körsbärsträden inte några körsbär!

När jag la mig i Surahammar på kvällen hade jag varit uppe i 24 timmar, vilket innebar att mina växter fick vänta ytterligare ett dygn på vatten. Något de förmodligen inte alls uppskattade.

I uppenbar japansk stil med underdåniga bugningar stod – nu tar jag faktiskt i när jag säger ”stod” – de där och visade djup vördnad mot sin härskare, vilket jag med bifogat foto inte vill undanhålla mina läsare. Jag kände mig i morse som en shogun men en mycket trött sådan.

Som jag har antytt tidigare så blir det nu bara ett par blogginlägg ytterligare (ska avsluta Korearesan) innan jag i alla fall tills vidare lämnar bloggen och övergår till att lägga ut foton och kortare inlägg på Facebook. För att förvirra ”mina vänner” på Facebook kommer jag troligen att skriva om Centralamerika, Florida, Bhutan och Japan om vartannat. Plus en hel del annat.

Jag har nu hunnit testa Facebook en tid och känner mig tillfreds med detta sociala medium, vilket jag aldrig trodde skulle ske. Men det har skett positiva förändringar. När f-n blir gammal blir han Facebookutnyttjare eller vad han nu blir när han blir gammal.

Mina vänner är emellertid inte alltid ”mina vänner”, men de är i alla fall mina vänner. Man kan faktiskt vara vänner utan att vara ”vänner”! Det avgör inte Facebook. Inte ännu i alla fall. Risken är kanske att jag tappar ”mina vänner” och i stället – utan Facebook eller blogg – får hålla mig till mina vänner. Om ni förstår vad jag menar.

Viloläge

Jag har kämpat hårt den senaste tiden. Det har varit deklarationen, att hänga med i börsens upp- och nedgång (mest upp), byte av däck på bilen till sommardäck för att inte tala om jakten på blommande sälg (i alla fall på Facebook). Det känns som om jag håller på att gå i väggen, fast det troligare är nog att jag snubblar över en tröskel i villan. Borde kanske slipa ned dem. Om inte annat så måste jag se till att välja rätt vägg med tanke på tapeterna.

Hur som helst så inser jag att jag nu skulle behöva en tids vila, vilket säkert bara är till glädje för de flesta av mina läsare på bloggen och kanske på Facebook. Men om de slipper mig på Facebook vet jag inte ännu. Jag måste ju syssla med något och alla kommentarer och ”diskussioner” som förekommer där på mitt konto uppskattar jag mycket. De är stimulerande, så kanske kan jag inte helt leva utan dem.

Nu vet jag inte med bestämdhet om jag ska ta in på ett spa i Tällberg, vandra omkring förvirrad öster om Surahammar, ta en vecka på Cypern eller bara ägna mig åt yoga. Det får tiden utvisa, men något ska det bli. Så mina två läsare på bloggen och fyra på Facebook, ni kan vara lugna. He’ll be back! Maybe.

Vad gäller Facebook kan det möjligen bli några inlägg bara för att jag inte helt ska falla ur ramen, men de kommer inte att bli offentliga utan bara gå till ”vänner”, som det heter på Facebookspråket. Men under min viloperiod ska jag faktiskt fundera på – funderingarna har i och för sig redan börjat, vilket en och annan nog har förstått, eftersom mina utlandsbilder den gångna veckan bara har kommit var fjärde dag i stället för varannan – om jag helt ska återgå till Facebook, där det hela började. För det beslutat fordras en tankemöda och den vet jag inte om jag besitter.

Fotot är från Katmandu, Nepal.

Aftonrodnad

Utan att överdriva måste jag säga att det i morse – och förmodligen också senare under dagen – var en svalkande dag. Men det är april och då ska det vara aprilväder. Det blåste kallt norrifrån och det kändes verkligen som om jag hade bort ta på mig vantarna. Vid korta tillfällen dök solen upp och det kändes bra, men under lite längre stunder föll det iskalla droppar. Iskalla droppar är annars trevligare att kunna inta vid exempelvis midsommar i goda vänners sällskap.

Lantbrukaren närmast Surahammar på västra sidan hade för några dagar sedan plöjt marken och i dag såg jag att han också påbörjat harvningen. Men vitsipporna längs Kanalbanken kröp ihop så gott de kunde. Skogsviolerna såg jag inte skymten av. Om det berodde på att de försökte gömma sig under de gamla höstlöven eller det berodde på mina rinnande ögon vet jag inte.

Egentligen borde den röda solnedgången i går kväll ha inneburit att det skulle ha blivit en bra dag i dag i väderhänseende, men så blev det inte. Solnedgången är fotograferad från min villatrappa.

Nu återstår egentligen endast att se kvällen an och hoppas på en vacker morgondag.