Oh What a Beautiful Morning

I morse kunde jag nästan sätta i gång och sjunga ”Oh What a Beautiful Morning” av Oscar Hammerstein, men för att inte grannarna plötsligt skulle börja tycka något helt annat om morgonen – efter att ha hört mig skråla – så avstod jag. Det finns en och annan som har sjungit det stycket och klarar det bättre än jag. Men det var verkligen en vacker morgon och det kändes nästan som om det var dags att gå upp på vinden och hämta ned stolarna.

Det räckte emellertid att gå ut på altanen och ta det bifogade fotot för att jag skulle förstå att det ännu inte är dags att lägga sig i en stol på altanen och njuta av en bok. Det var nämligen svalt. Så i stället tågade jag ut och njöt av den härliga luften och den lite besvärliga ishalkan. Ja, det sistnämnda njöt jag förstås inte av.

För några dagar sedan la jag ut ett foto på Facebook i samma riktning, men då var det för att visa hur det kan se ut, när jag inte längtar det minsta efter att lägga mig på altanen. Egentligen borde jag kanske ha glatt mina Facebookkontakter med det här fotot, men de fick nöja sig med en gammal trädsvamp i stället.

Två sångsvanar gled i väg österut och snart har väl de flesta passerat Surahammar. Två tofsvipor fladdrade omkring över den mörkbruna jorden, som väl snart ska börja bearbetas av bonden och jag kunde konstatera att det fortfarande är både isigt och kladdigt på elljusspåret.

La France XXXVII – Ruppertsberg

Eftersom jag inte visste vilka viner mina vänner i södra Sverige föredrar – jag blev nämligen lite orolig för att de kanske inte skulle gilla viner från Alsace, så tyckte jag det kunde vara lika bra, när jag ändå kom in i den trakten i Tyskland på morgonen, att följa Weinstrasse och se om jag kunde finna några ytterligare passande viner.  I de trakterna hade Gittan och jag bott en gång och då kunnat provsmaka en del och de vinerna (Pfalzviner) brukar alltid gå hem.

Vädret var något bättre än i Frankrike med skurar av kraftfullt slag då och då, så jag svängde av till de trevliga och kända vinorterna Ruppertsberg och Deidesheim och hade inga som helst problem att finna vinförsäljningen. Vinodlarna har nämligen slagit sig ihop om ett gemensamt försäljningsställe på respektive ort.

Det fanns en hel del att välja på, så jag gick där och slickade mig om munnen och blev torr i halsen, men någon vinprovning var inte aktuell, eftersom det bara var morgon och jag skulle långt den dagen. Hemresan hade ju inletts.

Naturligtvis slutade det precis som vanligt med att jag köpte viner till mina bekanta liksom till mig själv. Nu lär Sonen bryta bekantskapen med mig, men besöker man vinområden så kan man väl i alla fall inte åka hem utan viner. Det är ju som att – när jag var liten och gick med min pappa till mjölkaffären – gå ut ur affären utan någon mjölk och det gjorde man aldrig. Jag handlade både i Ruppertsberg (foto) och i Deidesheim och var helt nöjd. Nu var det därmed bara att hålla god fart norrut.

På kvällen efter ett blandat väder under hela dagen – ömsom vin och ömsom vatten skulle man kanske kunna säga – så hamnade jag mellan Hannover och Hamburg.

Psykning på gång

Jag hade inte mer än fått i väg mitt tidigare blogginlägg, så kommer naturligtvis ett meddelande från Sonen där han oanständigt nog skriver att ”Idag hade vi nästan 30 grader” och minuten efteråt kommer det bifogade fotot.

Jag har inte frågat Sonen om jag får publicera det, men är han så grym och psykar mig med ett sådant foto, så får han faktiskt skylla sig själv. Jag funderar på att göra honom arvlös efter detta, fast i praktiken lär det inte betyda något.

Det skulle inte förvåna mig ett dugg om han snart sänder ett foto på en god måltid, men då går han för långt

Portugal nästa

Det där med sommartid måste vara helt förfelat. Jag har hört, att för att man ska veta att man ska ställa fram klockan, så ska man tänka på att det gör man när det är dags att ta fram grillen. Nu har jag i och för sig grillen på altanen hela vintern, så den kan jag inte ta fram och det gör att jag naturligtvis blir lite förvirrad.  Särskilt som det snöade på morgonen och det tycktes vara dags att ta fram skidorna i stället för grillen. Så i fortsättningen får antagligen riktmärket vara att det blir sommartid när det är dags att ta fram skidorna, fast jag är rädd för att det blir vissa konsekvenser. Det bästa är nog att använda sig av den moderna tekniken, dator, iPhone eller iPad, för den struntar fullkomligt i om det är skidor eller grill som tas fram eller ställs in. Tekniken rättar sig efter vad som gäller. Tekniken kan man dessutom alltid lita på. I alla fall ibland.

När det sedan var så dags för mig att ta min morgonpromenad, så regnade det och för första gången ställde jag in promenaden. Det gick inte ens att ta min morgonpromenad på kvällen.

För att riktigt pigga upp mig inför övergången till sommartid kommer det ett meddelande från Sonen och yngste sonsonen om att det var ”20 grader och sol när vi vaknade”. Inte för att jag förstod vad det var som var så fint med den saken – bortsett från solen – för jag hade också 20 grader. Det är den temperatur jag brukar ha i sovrummet. Men när det dessutom bifogas ett foto så är det bara att konstatera att Sonen syftar på utetemperaturen! Han och grabben har åkt till Algarve i Portugal för att spela golf. Slask här och sol där. Sådant är ödet.

Eftersom jag inte vill göra alla andra ännu mer deprimerade över sommartiden bifogar jag inte en slaskig bild – den la jag in på Facebook i stället – utan ett foto från den trakt där en del av släkten just nu råkar vara. Men inte ens där är alla antingen vid stranden eller på golfbanan. En del förflyttar sig längs vägarna.

 

Resa i Nordkorea och Sydkorea LXX

Det var inte bara så att kung Gustav VI Adolf hade grävt i marken vid gravhögarna under sin bröllopsresa, utan hit hade också Carl XVI Gustaf kommit 1994 och planterat ett träd. Jag betvivlar att varken Gustav VI Adolf eller Carl XVI Gustaf cyklade hit och definitivt inte på en rosa cykel med en rosa cykelkorg.

Fast kanske skulle Gustav VI Adolf ha haft nytta av cykelkorgen för han fann en kungakrona i guld medan han grävde. Inte illa må jag säga. Fast jag undrar när de grävde ned den för att kungen skulle snubbla över den och hur bevakningen hade varit på nätterna så att ingen annan skulle gräva upp den och sticka, innan man ledde kungen till en lämplig plats att gräva på.

Vi fortsatte emellertid vår cykelutflykt och hamnade snart i ett ännu större gravområde med ett antal gräsklädda kullar. Gräsmattor har med döden att göra i Sydkorea och på sätt och vis förstår jag det med tanke på min egen gräsmatta under ett normalår och med ett par omgångar Blåkorn. Då håller man ju på att ta livet av sig.

Här drällde det av skolungdomar som antagligen var på ett trevligt studiebesök precis som vi och en av dessa kungliga gravar var utgrävd så att vi kunde studera den från insidan. Det är sannerligen inte var dag man stövlar omkring i en grav.

På utsidan pågick samtidigt gräsklippning av gravkullarna och det var intressant att se hur det gick till. Det är ju inte så lätt att klippa en så kraftigt lutande sluttning, så en person gick med en maskingräsklippare runt kullen. Gräsklipparen höll man på plats genom att en person gick högt uppe på kullen och höll i ett rep som var fäst i gräsklipparen. En annan drog gräsklipparen. På så sätt gick man varv efter varv och det såg ut att fungera alldeles utmärkt. Dessutom håller man på det sättet ned arbetslösheten.

Missad bastuträff

Morgonen började inte alls bra. I alla fall inte för en person som hade funderingar på att ta en morgonpromenad. Däremot säkert för de ännu inte fungerande gräsmattorna. Det regnade nämligen, men när tiden var inne för min morgonpromenad så var det inte så mycket regn längre, så trots allt blev det en promenad.

På eftermiddagen blev det i stället ett besök i kvarteret Vråken med sitt seniorboende 50 +. Där finns 22 lägenheter och alla är uthyrda. Det rör sig alltså om hyreslägenheter och när jag läste på brevlådorna nere vid entrén så kände jag igen ett antal namn. Mitt eget namn fann jag emellertid inte och det var tur det. Jag har ju tänkt mig något annat.

Vid ett par tillfällen har jag mött en dam på mina promenader, det låter otroligt men är faktiskt sant – hon har dock inte uppmärksammat mig stående trängtande vid någon skylt för mötesplats – som nyligen berättade för mig att hon ska flytta in efter att ha sålt sin villa. På onsdag är det inflyttning i den tidigare skolbyggnaden och där har verkligen blivit mycket trevligt både inne och utanför, så utsikten från de inglasade balkongerna ut över den gamla skolgården blir angenäm. Resterna av skolan är nu helt borta. Det inte eleverna lyckades med har till sist den tredje rivningsfirman lyckats med.

Nu gäller det för hyresgästerna att inte ”kasta sten när man sitter i glashus” – i så fall måste man se till att öppna glasen på balkongen, vilket går alldeles utmärkt – men jag tror att inhysingarna kommer att nöja sig med att kasta glåpord i stället. Om ens det.  Skulle de av någon anledning ogilla varandra, kan de välja att träffas i den stora bastun, för det sägs att i naket tillstånd blir man inte aggressiv. Jag kanske trots allt skulle ha valt att hyra in mig på Vråken! Inte för att jag är aggressiv utan av andra skäl.

La France XXXVI – Les Vosges

Det blev verkligen ingen rolig dag alls för det regnade så gott som hela tiden och det regnade ibland oerhört kraftigt. Det var så illa att det ibland var nödvändigt att köra mycket långsamt på vägen om man ville hålla sig på vägen och det var jag intresserad av.

Nu följde jag stora vägar och det borde inte vara några större problem med att komma rätt, men det var det. Efter Lyon gav jag mig upp på motorvägen och betalade i vanlig ordning, men så småningom ville jag köra en annan väg – vädret var då anständigt i alla fall – så jag körde av för att tanka och passade då på att fråga efter vägen till Besançon. Mina detaljkartor hade jag så att säga lämnat bakom mig, så nu gällde kartan över hela Frankrike. Personen i kassan stirrade på mig och damen som var kund och stod och pratade med honom stirrade på mig och något begripligt svar fick jag inte.

Det var inte det minsta förvånande, för från det ställe där jag befann mig gick ingen väg till Besançon! Så för min del var det lika bra att köra upp på motorvägen igen och åter betala en slant. Efter ett bra tag började jag undra var jag egentligen befann mig, eftersom jag plötsligt insåg att i den här trakten måste jag ha kört tidigare. Inte för ett antal år sedan, vilket i och för sig är möjligt, utan för någon timme sedan.

Det gick minst sagt runt i huvudet på mig, men till sist insåg jag att jag vid ett tidigare tillfälle hade kört upp på motorvägen och kört åt det motsatta hållet än vad jag skulle.

Det tog sin tid, men jag lyckades lösa det hela och kom så småningom i rätt riktning och upp till de härliga Vogeserna (foto). Tänkte då att jag skulle ha med mig hem några franska viner från Alsace och efter mycket letande i staden Gérardmer fann jag en supermarché fem minuter före stängningsdags. Då hade jag redan insett att det var dags att uppdatera min GPS med nya kartor. Jag följde den nämligen till två olika affärer som både hade lagt ned sin verksamhet!

Jag jäktade alltså in i affären och hade inga problem att finna vinavdelningen – det har man nämligen inte några problem med i franska supermarchés – plockade till mig det jag önskade och rusade till kassan nöjd och belåten. Varvid det visade sig att plånbok och kort låg i bilen! Men det var en snäll dam i kassan, som kunde tänka sig arbeta på övertid, så jag kunde gå ut och hämta kortet. När jag skulle in igen var det stängt!

Jag sprang utanför de stora fönstren och viftade med armar och kort tills min kassadam fick syn på mig och skyndade till min räddning. Jag ville ju ha några goda viner till mina bekanta i södra Sverige.

Tröstande trastar

Otvivelaktigt var det ganska kylslaget utomhus i dag. Det blåste och vinden kylde ned mina fingrar så kraftigt att jag till och med hade vissa svårigheter att fotografera. Det hade jag inte räknat med, eftersom det faktiskt var någon plusgrad. Däremot var det bara partiell solförmörkelse i dag.

Jag hade tänkt att slå på stort och ta delvis en annan väg än den vanliga för nu börjar det bli torrt även vid sidan om asfalt- och grusgångar, men så blev det inte. Det var tur det, för i så fall hade jag inte stött på två tranor som flög nära mig på mycket låg höjd, förmodligen efter att ha varit i någon stuga och avlämnat trangodis, beklagligtvis inte hos mig visade det sig. Men jag hade glömt hänga upp en strumpa.

Ett par damer var i full färd med att ta ner några björkar för att få lite björkris, vilket får mig att misstänka att det inte bara är trandagen i dag utan att också påsken står i farstun. Jag får väl ta en titt i almanackan för i så fall måste jag ju ha påsklov.

Det kändes härligt tröstrikt med tanke på hur trastrikt det var bland de avlövade lövträden. Stämningen var hög och kvittrandet likaså. I myrstacken har livet börjat återvända sedan stachanoviterna verkligen gjort skäl för beteckningen och skottat bort all snö, kanske med viss hjälp av gårdagens tio plusgrader och solsken.

Eftersom jag trodde det var ganska torrt i markerna gjorde jag en avstickare på 500 meter, vilket fick som följd att jag kom hem blöt om fötterna och min heta O’boy verkligen fyllde sin funktion. Kokoskakorna är till min förtvivlan slut. Men det var värt blöta fötter för jag hade hoppats se ett par knölsvanar. Men sådana fanns där inte utan i stället ett tjugotal pausande sångsvanar på väg norrut. Mycket trevligt att stå där i lugn och ro vid kanten av Kolbäcksån och titta på dem samt givetvis ta ett antal foton. I morgon lär de säkerligen inte vara kvar och för övrigt tänker jag inte gå dit i morgon igen och blöta ned mig.

Resa i Nordkorea och Sydkorea LXIX

Eftersom jag är en anspråkslös person – om jag får säga det själv – så tog jag det mycket lugnt när vi hade nått cykeluthyraren. Cyklarna stod snyggt och prydligt på trottoaren ända fram till dess att vi kom dit. Medan de flesta uppenbarligen var mycket väl bekanta med en cykel och kastade sig över den som de önskade förvärva för tillfället, stod jag där en aning förvirrad. Jag hade nämligen inte suttit på en cykel på minst trettio år, varvid jag nu började fundera mera över livet efter detta än på vilken cykel som kanske skulle passa mig bäst. Det fick naturligtvis som följd att alla cyklar som passade mig bäst hade hamnat i någon annans ägo och där återstod en liten cykel modell dam i vackert rosa färg (helt och hållet) och med en cykelkorg i helt matchande färg.

Jag tyckte mig höra något om att vara ”gay” och det är jag ju. Det betyder ju ”levnadsglad”. Det är möjligt att det betyder något mera, men det känner jag i så fall inte till. Men att cykla på en ”levnadsglad” rosa cykel med rosa cykelkorg tyckte jag ändå inte var riktigt stilenligt, fast vad skulle jag göra. Ta bussen tillbaka till hotellet och inte veta var jag skulle stiga av?

När det så var dags för cyklandet och de andra glatt gav sig i väg så tog jag mig i kragen och gjorde så gott jag kunde. Kastade mig upp på cykeln och började vingla i väg (hade för övrigt aldrig tidigare cyklat med en handbroms), men eftersom det var en ovanligt låg cykel och mitt eventuella fall skulle bli ganska kortvarigt så kämpade jag på och snart kände jag mig som en nästan fullfjädrad cyklist på en rosa cykel. Jag förmodar att man fortfarande i staden Gueongyo talar om den där mannen som kom vinglande på en rosa cykel. Men det kan väl vara bra att pigga upp sydkoreanerna med tanke på deras närhet till det hotfulla Nordkorea.

Det första målet för vår cykelutflykt var en begravningsplats och för min del var det en del symbolik i valet av första stopp. Det var emellertid en mycket gammal begravningsplats och här hade vår kung Gustav VI Adolf sysslat med utgrävningar under sin bröllopsresa. Det bör ha varit 1905. Fast nog tycker jag att man skulle kunna ägna sig åt trevligare saker på sin bröllopsresa än att ligga på knä och gräva i myllan. Men vi har alla olika intressen.

Jag vill påpeka att högen i bakgrunden är en kungagrav och inte den jord som vår kung grävde upp.

Total solförmörkelse

Dysterheten la sig som ett tjockt täcke över Surahammar denna dag och därför avstod jag från att ta min morgonpromenad på morgonen. I stället tog jag min morgonpromenad på förmiddagen. Då hade i alla fall det svaga regnet försvagats så kraftigt att det inte ens var ett dugg duggregn. I gengäld hade vinden ökat, så att gå i motvind var sannerligen inte det minsta trevligt och det var jag tvungen att göra ungefär halva sträckan.

Passerade i relativt långsamt tempo Brukskontoret (foto), som har stått där sedan 1916, och det är nästan det enda som har stått sig av Surahammars Bruks AB. Nyligen permitterades ett 40-tal på ”Bruket”, vilket innebär att cirka 70 anställda blir kvar. Kanske bara något år till. När jag kom till Surahammar var det en självklarhet bland ungdomarna att de skulle få ”jobba på Bruket”, om de inte valde något annat. På 1500-talet inleddes verksamheten! Mitt långsamma depressiva tempo kanske hängde ihop med utvecklingen som är en avveckling.

Inte ens snödropparna i Bruksparken såg ut att trivas där de sträckte sig huttrande uppåt. Inte var de många heller. Och på tal om växlighet – i alla fall tidigare sådan – så finns inte den fallna hängalmen kvar. Jag förmodar att den ligger på lit de parade någonstans, där de sörjande kan defilera förbi.

Efter 2 800 meter – man kan undra hur många steg det blev i motvinden – nådde jag biblioteket och fann som vanligt ett par mycket intressanta böcker, som var så nya att man kunde tro att de just hade kommit ur ugnen. Bibliotekarierna är duktiga på att välja de böcker jag vill ha utan att jag säger något till dem. De känner sina stamkunder!

Passerade sedan en dörr där julkransen fortfarande hänger kvar. Det är lika bra, för snart är det jul igen. Villan tillhör en före detta elev till mig – jag är säker på att han bor på annat ställe – som fyller 60 år i år. Hur är detta med åldern möjligt? Inte ens med bästa vilja i världen kan jag påstå att tanken piggade upp mig. Så ännu mera nedtryckt i kängorna än när jag gick ut, anlände jag hem och smällde i mig äppelpaj med vaniljsås och eftersom jag på Facebook skrev om min dysterhet, så har man försökt pigga upp mig där med en vacker sommarbild från Virsbotrakten och en från Kalmarsund. Det finns några vänliga själar kvar.

För övrigt begriper jag inte hur folk kunde springa benen av sig ända till Svalbard eller Färöarna för att titta på en total solförmörkelse i någon minut, när de skulle ha kunnat besöka Surahammar i stället och se en total solförmörkelse i gott och väl tolv timmar.

Frågan är om jag borde ta något uppiggande!