Sunnerstautsvävning

Det var mer än jag räknade med, men jag lyckades återkomma till den kära hemorten Surahammar från Sunnersta helt oskadad. I alla fall fysiskt. Vad gäller det mentala måste man alltid efter ett besök hos sonsönerna låta det gå en vecka för att se om psyket återgår till det ursprungliga läget eller om det möjligen har blivit en bugg av något slag, något som skulle kunna utgöra en viss fara.

Nåja, även om det nu bara har gått lite mer än ett dygn så ser jag ljust på framtiden. Jag kom ju dit med gåvor från fjärran länder även om jag förstår att jag inte hade en chans att mäta mig med de tre vise männen som vid ungefär samma tid på året – men det gällde inte Sunnersta – kom med guld, rökelse och myrra. Dessutom var det ju några år sedan. Det blev varken det ena eller det andra även om jag – med lite förutseende – borde ha kunnat köpa med mig lite rökelse från Bhutan. Kanske hade jag till och med kunnat få ett knippe från munken på fotot.

Grabbarna fick i stället nöja sig med var sin färggrann dansmask samt en tröja från Åskgudens land med Bhutans berömda drake, som finns i landets flagga. Och så naturligtvis ett antal sedlar från Nepal och Bhutan, den obligatoriska gåvan efter mina resor. Trots allt – när man hårdrar det lite – så var det inte så långt från guld, rökelse och myrra.

Tack vare detta tydliga tecken på korruption fick jag följa med grabbarna på den irländska puben O’Connor’s, vad vi nu skulle där att göra bland deras flera hundra sorters öl, när grabbarna valde Pepsi Cola och jag körde bil och fick hålla mig till Apotekarnes Ginger Ale. Fast Sonen var förstås med och hade nog en viss inverkan på valet av matställe.

Kvällen avslutades med snacks och godsaker efter att vi på vägen hem från centrum gjort en avstickare på två timmar in på Reginateatern och tittat på golfkomedin Fore, som bygger på en av min ungdoms favoritförfattare, P.G. Wodehouse. På den tiden kunde man faktiskt skratta sig till sömns. Jag undrar om jag skulle kunna göra det nu.

40 timmar

Följande skrevs på lördagen men på grund av vissa problem med överföringen från kamerans minneskort – och eftersom jag ville ha med ett foto – så kommer detta helt onödiga inlägg i stället i dag. För övrigt var den mentala balansen i går sämre än vanligt, vilket jag trodde var en omöjlighet.

 

Den 15 november skrev jag mitt senaste inlägg på bloggen och det är inte utan att jag har saknat skrivandet och därmed det viktiga terapeutiska inslaget i mitt leverne. Däremot är jag i det närmaste helt övertygad om att ett antal personer i läsekretsen numera har kunnat konstatera att behovet av att då och då läsa min blogg är förspilld tid, så nu sitter jag väl – återkommen till bloggen – och skriver för blinda ögon. Men vad gör det för de två som är kvar kanske läser bloggen. De har om inte annat i alla fall deleteknappen att ta till på ett eller annat sätt.

I går steg jag upp vid sextiden och kunde från mitt hotellrum njuta av skogsklädda berg, som dessutom var ganska höga. Jag befann mig då i Bhutan. Ett antal timmar senare kunde infödingarna – ja, till med en och annan icke inföding – i Nepals huvudstad Katmandu se mig ströva omkring i den gamla delen av staden tillsammans med ett antal mycket köpglada damer. Damerna uppskattade jag naturligtvis mycket, medan jag däremot är något mera tveksam till köpglädjen. Mera om den saken kan möjligen hamna i min blogg om något år.

När köpglädjen efter två och en halv timme tog slut – fast jag tror det var damernas nepalesiska rupier som gjorde det – så var det dags att lämna Katmandu och flyga till Doha i Qatar och ett par timmar senare flyga vidare till Sverige, dit jag kom efter att ha varit vaken i 25 timmar. Fyra länder på 25 timmar är inte fy skam och i den takten skulle inte länderna i världen räcka särskilt länge.

Under dessa 25 timmar har jag lyckats finns två glädjande nyheter. Nämligen att oljepriset hade fortsatt att sjunka och att börsen fortsatt att stiga. Ett par sådana resor till med dessa konsekvenser och man skulle snart kunna räkna sig till kapitalisternas skara. Rena rama vinsten att vara på resande fot!

Det dröjde inte länge innan jag satt här hemma vid köksbordet intagandes ett par rågbröd gjorda på ”äkta surdeg” med ett par lager ost ovanpå. Den närmaste tiden måste jag forska i skillnaden mellan ”äkta” och ”oäkta” surdeg, för om det finns ”äkta” måste det väl också finnas ”oäkta”. Lite senare under eftermiddagen väntade dessutom en rejäl bit Blå Kornblomst, som alltså inte är en blåklint på danska utan en dansk blåmögelost och ett antal Finn Crisp. Dessutom en stor mugg Chai Assam köpt hos City Gross. Jag ingick nämligen inte i damgänget i Katmandu som, medan köpglädjen varade, plundrade en tebutik med våldsam frenesi, vilket förmodligen efter vår avresa från staden nu tillhör mängden nepalesiska legender jämförbar med västgoternas plundring av Rom 410 eller med Kalabaliken i Bender 1713.

Det är ju helg och sådana hemskheter måste man dölja på ett eller annat sätt. Därför blåmögelosten. Fast trogen traditionen ska det senare under kvällen bjudas på två glas Gran Reserva Señorío de los Llanos 1990, vilket kan behövas med anledning av det bhutanesiska vin vi fick testa, som heter Raven. Fast tydligen tillverkades det i Indien och såldes i Bhutan.  Årgången var nog 2015 med tanke på smaken.

Det spanska vinet får bli min välkommen-hem-till-Surahammar-skål och när de glasen är tömda vid 20-tiden tänker jag dra mig tillbaka, om jag då fortfarande orkar ta mig till sängen. Och om jag hittar dit. Då har jag varit upp i 40 timmar utan sömn med enbart någon liten slummer.

Fotot visar mitt plan från Paro i Bhutan till Katmandu i Nepal. Här står det på flygplatsen i Paro.