Dags för siesta?

Det är uppenbarligen bara att fortsätta sitta vid datorn eller skrivbordet med bar överkropp från morgon till kväll. Dags att börja sälja av lagret T-shirts! Inte ens har jag dragit något plagg över min ludna kropp, när jag går till matbordet, trots att det är kutym att man inte sitter halvnaken på en restaurang. Fast eftersom ingen annan beskådar denna matlustförstörande syn, så kämpar jag vidare mot traditionerna.

För övrigt får man vara tacksam för att man orkar äta mitt på dagen, för otvivelaktigt är det så att man känner att det börjar kännas i kroppen att det har varit riktigt varmt ett bra tag. Kanske dags att vi i Sverige samtidigt med sommartidens införande också inför vanan att ta siesta fyra timmar mitt på dagen och avslutar dagen med god mat och en flaska vin vid 23-tiden.

Men den torra värmen gillar jag. Fast den ska kanske vara slut nu, för när jag var ute på samhället var det i stället den otäcka fuktiga värmen som låg över nejden och den gillar jag absolut inte lika mycket. Det räcker att jag öppnar ögonlocken på morgonen så börjar svetten pysa fram. I värsta fall får jag väl släpa upp en av de två fläktarna som står i källaren och samlar damm. Som läget är just nu skulle man förmodligen kunna sälja dem med god vinst.

Bortsett från att jag var på samhället i några ärenden så blir det inget uteliv alls i dag utan jag får hålla mig till innelivet, så det blir till att fortsätta att digitalisera mina reseanteckningar från 1970 – det kan väl anses vara på tiden – vilket jag har hållit på med i ett antal dagar. Redan på den tiden var jag ganska skrivkunnig. Och det var förresten varmt då med, för den resan gjorde jag på sommaren i första hand i Turkiet per bil – en sådan där vansinnig resa som jag i dag aldrig skulle våga mig på och som jag nu i efterhand undrar hur tokig jag kan ha varit som gjorde den. Dessutom över 2 000 mil, men jag hann se ganska mycket. Någon AC eller klimatanläggning fanns inte i min bil, så det var till att öppna fönstren för att det skulle fläkta lite. Fotot visar för övrigt mitt reseekipage framför Ararat där Noaks ark strandade, men jag hade inte alls lika blött som han måste ha haft det.

Sonsönerna däremot tycks enbart roa sig. De har nämligen deltagit i en golftävling i Nacka under dagen och jag är ganska säker på att de inte var särskilt frusna efteråt. Hur det gick har jag ingen aning om, men de får väl berätta när de kommer i morgon. Jag är ganska säker på att det inte är aktuellt att fira någon seger, men man kan väl äta och dricka något gott i alla fall. Och så kan man faktiskt sitta med en iskall milkshake och glädja sig både åt den och åt värmen, för varken värmen eller milkshaken kommer att bli kvar någon längre tid.

 

Resa i Nordkorea och Sydkorea XX

I parken mellan Kumsusan Palace och en bred vallgrav på vars ena sida det flaggades mycket rött kunde vi vandra omkring fritt. Det var naturligtvis en mycket vacker och välskött park med ett par stora skulpturgrupper med springvatten. Skulpturerna hade givetvis med det militära att göra.

Från framsidan på den stora vita byggnaden blickade de döda herrarna ned på folket i parken och log vänligt, vilket förhoppningsvis kändes värmande för de nordkoreanska besökarna. Männen promenerade i sina mörka söndagskostymer – ett par jeans skulle förmodligen gjort vägen till närmaste arbetsläger ganska kort – och kvinnorna hade de traditionella koreanska dräkterna Inte alla emellertid. Här kom bland annat en ung mamma med sitt barn på ryggen och hon hade mörka långbyxor och andra kvinnor, förmodligen mest tillhörande den yngre (dock inte alltför unga) generationen hade kläder som skulle passa in var som helst. Jag undrar vad de tänkte om de västerländska turisternas klädsel, men vi vördar ju inte den evige presidenten i Nordkorea och hans son på samma sätt.

Det fotograferades inte bara av oss turister utan här fanns fotografer som kunde föreviga besökarna och se till att man i bakgrunden fick med de leende herrarna på fasaden. Jag hade stor lust att gå fram – när jag såg fotografens stora sedelbuntar – och fråga om jag kunde få köpa några sedlar, men jag vågade inte ta den risken. Sådana sedlar var ju inte tillåtna för turister, fast jag ville så gärna kunna överlämna några till sonsönerna. Den saken kom emellertid att lösa sig så småningom tack vare en i alla avseenden utmärkt färdledare.

 

Falcon Beer eller regn

Vad i hela världen är det egentligen med vädret i Surahammar? Tidigare har jag skrivit om torkan här och såg fram emot att det i går skulle komma en del regn. Det behövs nämligen för till och med ogräset håller på att ta stryk. Fast tyvärr gäller det inte kirskålen eftersom den tycks frodas i vilket väder som helst.

Från SMHI hade det ryktats om risken för kraftiga skyfall, så på morgonen promenerade jag ut med sopkvast och andra redskap och såg till att ta bort en del skräp från den yttre källartrappan och kolla golvbrunnen där. Jag föredrar nämligen att vattnet rinner bort via golvbrunnen och inte in i källarförrådet. Morgonens verksamhet får nog anses som någon form av regndans så därmed har jag genomfört två varianter.

Molnen var mörka och hotfulla och de kom från söder precis som de skulle, så jag gick här och gladde mig. Och så dök regnet upp eller hur man ska uttrycka sig för det faller ju ner. Jag hann inte räkna dropparna men frågan är om jag inte skulle ha hunnit göra det, medan skyfallet pågick. Regnmätaren reagerade inte ens! Men ett par mil österut la man beslag på mitt regn och man gjorde det med besked. Hade jag haft min regnmätare där så hade jag varit tvungen att gå ut och tömma den, något jag dock betvivlar att jag skulle ha gjort.

Det enda roliga jag har för mig nu är att längta efter regn – och då kan alla förstå hur eländigt jag har det. Men jag gillar värmen och häromdagen så gick jag till och med ut på altanen med en iskall öl på 2,8 procent – en sällsynthet (alltså ölen och inte procenten) i mitt fall men bäst före-datum började långsamt nalkas – och satt i skuggan. Tyvärr gillade jag inte den ölen, så vad gäller drycker den gångna veckan så har mitt te och kommunens vatten smakat bäst. Ibland måste man emellertid vara beredd på att lida.

Nu börjar det snart bli normal sommartemperatur även i Surahammar för i dag var det bara 30,4 som högst. Det börjar kanske bli dags att stänga sovrumsfönstret på natten för att inte frysa om fötterna.

Fast när jag inte kunde glädja mig i dag heller åt något regn fick jag i stället glädja mig – och det var mycket bättre – att få ett trevligt mail från en person som jag aldrig tidigare har fått något mail från. Men så har vi bara känt varandra i 53 år och de första åren var det inte så enkelt att sända mail, eftersom den funktionen inte ingick i den dagliga verksamheten. Det gjorde inte heller datorn. Överraskningarnas tid är inte över! Och som mitt motto säger: ”Det är roligt att leva för då får man se hur det går”. Och efter 53 år fick jag alltså se hur det gick!

 

Gotland och Öland XI

Öja med sin kyrka, sina väderkvarnar och orkidéer var vackert, men på Gotland tycker jag det verkar vara vackert så gott som överallt.  Någon mil efter Öja och min picknick i det gröna hamnade jag vid Kattlunds gård i Grötlinge. Det är numera en museigård med framför allt en magnifik ladugårdslänga som delvis (den delen med de rundade portarna) är från medeltiden. Det är den enda kvarvarande medeltida gården på Gotland.

Ladugårdslängan såg minst sagt lite egendomlig ut med en massa ”småhus” längs väggen, som man på avstånd skulle ha kunnat ta för fågelholkar. Fast kanske skulle man kunna säga att det var en form av holkar. Man hade nämligen varit tvungen att förstärka byggnaden en gång i tiden, eftersom taket, som utgjordes av korsordsgräset ag, blev för tungt för murarna. Således satte man in bjälkar i murarna och där de stack ut klädde man in dem med lådor och dessutom fäste man bjälkarna med kraftiga kilar. Man satte också skifferplattor ovanför de utskjutande delarna som skydd.

Samtidigt som jag verkligen njöt av den här riktigt vackra byggnaden kunde jag höra göken ropa. En sådan kombination av upplevelser samt vackert sommarväder gjorde att detta blev dagens höjdpunkt.

På Gotland finns inga slott, så jag måste erkänna att jag blev en aning ställd, när jag såg en skylt till Lojsta slott. Det är emellertid ett gotländskt ord för en forntida befästning och en sådan hade funnits i trakten av det vackra Lojsta träsk med sina tre små insjöar. Det kändes inte som på Gotland, när jag stod vid badbryggan i Lojsta träsk och tittade på en riktig bergknalle på andra sidan det lilla vattnet.

Vinterslut eller vinterbörjan

Medan jag satt i går kväll och smuttade på en Porcupine Ridge Merlot, som inte kommer att tillhöra mina favoriter, även om jag inte har något emot Sydafrika, så kom jag på att eftersom den högsta temperaturen både i förgår och i går nådde 33,4 grader, så kanske det vore lika bra att ordna till det med vinterkängorna. Jag vet inte om det berodde på temperaturen i Surahammar, strejkerna inom gruvbranschen i Sydafrika just nu eller temperaturen i Kapstaden, som ligger på mellan 10 och 15 grader för närvarande. Eller om det helt enkelt var vinet som inte fick mig att segla i väg på grund av den bristande njutningen. Men vinterkängorna kom så att säga på tal och jag släpade mig ut på altanen med kängorna medan vinet fortsatte att höja sin värme.

Nu kanske det är fel att skylla på något annat än den egna inneboende bristen på initiativ och energi för man kan verkligen undra varför vinterkängorna har stått kvar i hallen och samlat damm. Egentligen behövde de nog bara dammas av för vintern var inte särskilt tuff, men noggrann som jag är så putsade jag dem i alla fall. Där stod jag på altanen – i skugga – och klämde ut klickar av skokrämen som torkade ungefär lika snabbt som de kom ut. Jag blev till och med svettig av skoputsningen men kanske berodde det på vinet.

Hur som helst så är vinterkängorna nu klara för vinterns drabbning och placerade i klädförrådet, dit jag av någon underlig anledning ännu inte släpat vinterkläderna. Förmodligen någon form av inneboende pessimism med anledning av den efterhängsna kylan Eller för att jag vill inbilla mig själv att jag har gott om kläder om det skulle krisa. Fast vem vet. Det kanske är lika bra att ha vinterkläderna tillgängliga, eftersom det bara var 27,6 grader i sovrummet i går kväll. Fast det går ju att dubblera med täcken.

I dag kan jag konstatera att det helt klart går mot vinter. De två tidigare dagarnas högsta temperatur på 33,4 grader rasade i dag ned till 33,3 grader. Nu ska ingen tyda vinterbilden från Surahammar som en inre djup längtan hos mig efter vintern utan avsikten är bara att ge lite känsla av svalka och dessutom tala om att det är härligt med värmen just nu.

 

Resa i Nordkorea och Sydkorea XIX

Till sist nådde vi ”hjärtat” av Kumsusan Palace. Om det är hjärtat vet jag inte, men här var det minst sagt dött. Här låg nämligen Kim Il Sung i egen hög person och åter var det dags att ställa upp fyra och fyra inför vakternas bevakande blickar. Först skulle det bugas vid fotänden, sedan till vänster om liket och därefter till höger om detsamma. Sedan var det väl meningen att man skulle vandra ut och känna andakt över vad man hade fått vara med om. Om det var andakt jag kände när jag gick ut vet jag inte, men jag betvivlar det i högsta grad.

Inte nog med att Kim Jong Il hade sett till att hans pappa skulle ha ett ovanligt stort sovrum efter sin död. Av alla tecken att döma hade han fixat till det för sig själv också, för vi fördes vidare till ett likadant rum och där låg sonen precis lika stilla. Lika lite som pappan brydde sig om vårt bugande tycktes sonen bry sig, men ceremonin var precis densamma.

För att vi förmodligen skulle bli imponerade kunde vi sedan beundra de avlidna herrarnas medaljer och andra tecken på hur andra hade uppskattat dem på olika sätt. De hade var sitt mycket stort rum för sådant. Rundvandringen avslutades med att vi först fick titta på Kim Il Sungs tågvagn och hans flotta Mercedes och sedan på motsvarande som hade tillhör Kim Jong Il. Fast hos Kim Jong Il hade man kompletterat det hela med hans ”lustjakt” som var en båt i militärt snitt. Jag undrar hur de hade fått in den.

Väl tillbaka i garderoben gick vi inte tillbaka till bussen utan skulle gå ut i parken framför den stora byggnaden. Det visade sig då att där fick man ha kamera med sig och jag hade min i bussen med tanke på den information vi hade fått om att man inte fick ha kamera med sig. Guiden hade inte varit tydlig nog på den punkten, vilket jag framförde och jag krävde att få komma till bussen för att hämta kameran. Guide nummer två fick ledsaga mig och ytterligare några till bussen och tillbaka.

Besökarna hade verkligen tagit på sig det finaste de hade vid besöket i Kumsusan Palace (foto) och det röda märket på kavajen var obligatoriskt. Sådana märken kunde vi turister inte köpa.

 

Rötägg

Årets allvarligaste kris – möjligen efter julhelgen och semestern – har infunnit sig genom att vi nu har gått in i den så kallade rötmånaden. Kombinationen rötmånad och semester måste väl därmed vara en mycket allvarlig period i vars och ens liv. Jag vet inte om man kan beskylla bönderna för denna period eftersom den finns med i Bondepraktikan. Skulle man kunna det ser det riktigt illa ut för Centerpartiet inför valet i sin egenskap av efterföljare till Bondeförbundet.

Fast i och för sig ska visst till och med romarna haft synpunkter på den här tidpunkten på året. Att vi förr – liksom romarna – hade problem att få maten att hålla sig när det var varmt och fuktigt är kanske inte så underligt, då romarna inte hade kylskåp. Det hade inte heller svenskarna på den tiden, ja det var till och med så illa att vi inte hade några svenskar.

Det som nu sägs gälla är att egentligen plocka fram korven för grillningen ur kylskåpet och i ungefär samma ögonblick kasta in de resterande korvuslingarna i samma kylskåp. Om inte så sitter det ett antal ruggiga bakterier och myser på korven. Men hur gör de i Centralamerika? Där är ju hett och fuktigt året om. Lång rötmånad med andra ord!

Hit har emellertid inte fuktigheten nått – om jag bortser från den kroppsliga – så jag får väl vänta med själva rötan. Termometern gick i dag upp till 33,4 grader och nu tycker jag det börjar kännas ganska hyfsat. Man behöver inte ens ha halsduk på sig.

Pratade med grannen och eftersom det gäller att hålla vätskebalansen i dessa varma tider, så var det passande att överlämna den skattebefriade flaskan som tack för bevakningen av villan. Han hade under gårdagen i alla fall haft kontroll på vätskan, åtminstone till att börja med, men däremot hade det enligt honom varit si och så med balansen.

Nu undrar jag om det är de ägg som produceras under rötmånaden som kallas rötägg. I och för sig har jag aldrig sett den beteckningen i affären medan jag däremot under min pedagogiska period i livet stött på ett och annat och några av dem träffar jag varje gång jag ska till biblioteket. Om de råkar vara inne på biblioteket så är det definitivt inte för att låna några böcker. Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning bland dessa personer, men det borde ligga nära till hands att de är födda under rötmånaden, därav beteckningen. Varför skulle de annars ha kallats rötägg?

Jag tror inte att man talar om rötmånad i de muslimska delarna av världen, men annars vore det – ur hygienisk synpunkt – perfekt att ha Ramadan just under den perioden. Varför tänkte inte Muhammed på det, när han ändå såg till att man inte ska äta griskött och dricka alkohol? Dessutom skulle det vara mycket lättare för oss ickemuslimer att veta när Ramadan infaller, fast frågan är varför vi ska hålla reda på det.

För egen del hade jag naturligtvis tänkt mig att över huvud taget inte äta något under den här rötmånaden. Det var i alla fall min föresats, men jag har en känsla av att jag bryter den redan i morgon. Min helg börjar ju då och det är viktigt att jag håller mig till min 4:3-diet. En och annan bakterie kan väl inte skada och skulle det börja kurra i magen får man ta något starkt – jag är ju inte muslim – eftersom det förhoppningsvis inte är några alkoholglada bakterier som har anlänt.

 

Gotland och Öland X

Från Hoburgen begav jag mig åt nordöst och hamnade ganska snart vid Holmhällar för att titta på raukområdet där. Jag hamnade i ett veritabelt pensionärsfäste och hade svårt att finna en parkeringsplats och ändå borde här vara gott om utrymme bland alla enar. Inte ens min parkeringsskiva från Visby skulle ha underlättat letandet, men till sist fann jag ett ställe bland halvmeterhöga brännässlor.

Det måste ha varit någon form av pensionärssamkväm för de var i alla fall inte intresserade av raukarna. Däremot trängde de ihop sig runt en massa bord, där de kunde serveras. Jag glömde fråga varför man hade samlat Gotlands samtliga pensionärer just här denna dag.

Det var inte bara svårt att hitta en parkeringsplats. Det fanns inte någon skyltning till raukarna, men efter långt funderande misstänkte jag att de skulle finnas vid kanten av Östersjön, eftersom det normalt är där raukar finns. Och där fanns de, så jag kunde helt ensam promenera omkring där och beundra inte bara raukarna utan hela strandremsan och ett antal låga hus med skiffertak.

Utanför låg en liten ö, dit man inte fick bege sig och inte heller fick man promenera vid strandkanten med anledning av fågellivet. Att det var fågelliv på ön hördes lång väg för oväsendet var kolossalt. Det fungerade antagligen som i en förskolegrupp. Ju fler som pratar högt desto fler måste prata högre.

Bland orkidéer någon mil längre norrut i trakten av Öja kunde jag sedan sitta och njuta av lite picknick. Ett par väderkvarnar gjorde inte omgivningen mindre vacker.

 

Tupplur

Nu har man kommit på något nytt som i alla fall Sydkorea har nappat på, nämligen att de lokala myndigheterna ger sina anställda tillåtelse att sova en stund på arbetet. Det låter väl riktigt mysigt och att Sydkorea nappar på det är nog inte bara att medarbetarna kan behöva få sig en liten slummer utan därför att man har kommit på att man till och med blir mer intelligent av den där lilla vilostunden. Sydkorea är ett av de länder där man minst sagt kräver effektivitet på arbetsplatsen och det gör man också vad gäller eleverna i skolan. Eleverna går många timmar i skolan och sedan jobbar de intensivt hemma, ofta tar de till och med privatlektioner, och de om några skulle nog behöva en eller annan sovpaus. Det är bland annat sådana elever de svenska eleverna jämförs med i Pisaundersökningarna

Nu ska man så att säga få ta sin lilla tupplur på arbetstid men egentligen inte på arbetstid, eftersom man inte får någon lön för den luren. Jag betvivlar i högsta grad att något sådant skulle accepteras av svenska arbetstagare utan de skulle naturligtvis genast kräva att få sova på betald arbetstid, fast om det nu ökar produktiviteten så kanske det är rätt. Annars kanske produktiviteten skulle bli för hög. På vissa arbetsplatser får man ju ägna sig åt friskvård på betald arbetstid, eftersom man blir mer effektiv, och så slipper man utnyttja sin fritid för sådana konstigheter.

Om man nu blir mer produktiv av både den betalda friskvården och den kanske så småningom införda betalda sovpausen så är vi väl snart nere i sex timmars arbetsdag som en del förespråkar. Men så enkelt kan det inte bli, eftersom sovpausen och friskvården är arbetstid, i alla fall betald sådan. Alltså har inte arbetstiden minskats.

För egen del har jag faktiskt under massor av år på arbetsplatsen använt mig av systemet med sovpaus och att det ökat effektiviteten och även produktiviteten är jag övertygad om trots att jag tog mina sovpauser under lunchen, där jag nog tycker att de i första hand hör hemma.

Huruvida det också ökade min intelligens ställer jag mig betydligt mera tveksam till och skulle jag fråga några i min bekantskapskrets om den saken skulle de förmodligen ifrågasätta min intelligens över huvud taget. Det har de för övrigt nog gjort redan tidigare, men av hänsyn till mig har de avstått från att diskutera den i min närvaro.

Som pensionär fortsätter jag på samma sätt. Tar alltså min tupplur under lunchen, fast i ärlighetens namn klämmer jag till med ytterligare ett par pauser och de sker definitivt på betald arbetstid. Effektiviteten får sig i alla fall en skjuts framåt men om det också gäller produktiviteten är tveksamt och intelligensfaktorn har jag redan nämnt.

Med tanke på fotot från Serengeti National Park undrar jag vilken av ungarna som kommer att bli mest effektiv och intelligent. Jag skulle nog satsa på den till vänster, men det beror säkert på att jag är totalindoktrinerad av den så kallade protestantiska arbetsmoralen.

För övrigt har det varit 34 grader varmt i Vuollerim i dag. Då börjar väl snön smälta till och med där! Här har det bara varit 29,9.

 

Resa i Nordkorea och Sydkorea XVIII

Prick 8.00 var vi tvungna att ge oss i väg från hotellet för dagens första evenemang. Här gällde det att hålla tiderna för att programmet skulle fungera. Någon risk för improvisationer var det inte i det officiella programmet om det inte som dagen innan råkade bli lite tid över medan vi promenerade och då kunde besöka caféet. Något café var däremot inte aktuellt den här dagen utan vi åkte med bussen till utkanten av Pyongyang för att besöka vad som tidigare hette Kumsusan Assembly Hall och hade byggts 1976. Nu heter det Kumsusan Palace.

Naturligtvis en mycket imponerande och skrytsam byggnad med vallgrav och mur runt området och med en vacker park. Det tillhör numera inte vanligheterna ute i världen att man bygger vallgravar runt officiella byggnader. Kanske kände man ändå ett sådant behov i Nordkorea 1976. Under Kim Il Sungs regeringstid var detta regeringsbyggnaden men efter hans död gjordes det hela om till ett mausoleum (foto). Sannerligen ingen dålig krypta!

Vi fick stå och vänta utanför en lång stund medan det kom ganska mycket folk med spårvagnar och alla var snyggt klädda. Så propra var sannerligen inte vi. Förmodligen var ett besök här något av höjdpunkt i en nordkoreans liv. Några köer fanns inte att skåda som vid Mao Zedongs mausoleum i Peking, Ho Chi Minhs mausoleum i Hanoi eller Vladimir Lenins i Moskva. Här fanns inte ens en antydan till köbildning och det kändes bra. I Nordkorea måste man boka tid för att få träffa de avlidna!

Allt löst som vi hade på oss med undantag för klocka och plånbok måste vi lämna ifrån oss innan vi passerade en säkerhetskontroll som kunde passa på vilken stor internationell flygplats som helst. Utanför och på vägen till garderoben fick vi ställa upp oss fyra och fyra som en skolklass och därefter tåga i väg, men väl framme vid garderoben var det inte möjligt att hålla den marschordningen.

Här hamnade vi i stället i en korridor med en rullbana på en kilometer. Byggnaden var gjord i marmor. Det var emellertid inte bara den kilometerlånga raka korridoren som vi skulle följa utan det blev ytterligare rullbana och sedan stod det personal både här och där som såg till att vi kom rätt. De bara pekade och för oss var det att följa givna direktiv.