Gott Nytt År

I morgon är det nyårsafton. Alltså bara i morgon! Skriver det för att påminna alla om den saken, så att ni inte i övermorgon fortsätter firandet, vilket kan leda till ännu mer ökad minnesförlust. Många startar nog nästa år med att undra vad de gjorde 2013, särskilt som det känns dovt i huvudet. Fast det gäller inte min bekantskapskrets.

Egentligen borde jag sända denna tillönskan om ett GOTT NYTT ÅR i morgon, men jag har beslutat mig för att i morgon inte ens närma mig datorn. Jag ska ta en lugn dag, tänka över mina synder – det går givetvis mycket snabbt men bör ändå göras – fundera över 2013 och framför allt bara vila och ladda batterierna inför 2014. De måste vara fulladdade om jag ska klara ytterligare ett år.

Dessutom – eftersom det är decembers allra sista dag – måste jag ihärdigt bevaka alla kanter av villan, för om det ska hända så är det i morgon. Alltså det där med alla inviter som jag ska få enligt horoskopet. Och skulle det nu vara så att det inte kommer någon invit ens den dagen så har jag laddat med en kyld spansk cava Codorníu Seco från trakten av Barcelona. Något måste jag trösta mig med vid tolvslaget. Om jag orkar vara uppe då.

Så här kommer således min önskan om ett GOTT NYTT ÅR till alla. Ett nytt år kommer, bry er inte om att lova er något! Det räcker med att bestämma sig för att försöka nå bättre resultat, längre eller högre. Man behöver inte nå toppen. Många som försökt med det, det vill säga att nå toppen av Mount Everest (foto) lyckades inte första gången utan kom en bit på vägen för att sedan komma igen. Så är det för oss alla. Vi kanske aldrig når toppen och det är lika bra det, för då har vi inget mer att sikta mot, så låt oss i alla fall nöja oss med att komma en bit mot vårt mål. Och för oss som anser oss ha nått så långt vi kan, delvis på grund av ålder, finns det ändå en massa mål att sikta mot. Men framför allt: Se till att ha ett mål!

En sjudagarsutflykt XL – Rök

Redan före klockan sju på morgonen hade jag kommit till Alvastra, så egentligen var det inte särskilt underligt att det bara var jag och kattungarna – när jag var liten fick jag på Hallandsåsen lära mig att de kallas källingar men nu var jag ju i Östergötland – som sprang omkring där och som nämnt så var kattungarna inte särskilt alerta. Det var däremot jag. Vädret var svalt och härligt vackert och det var en strålande morgon som inledning på den sista dagen under min sjudagarsutflykt.

Uppenbarligen hade jag inte fått nog av religionshistoria med Alvastra, även om det var en försvarlig dos, utan jag körde vidare för att titta på Heda kyrka inte alltför långt från Alvastra. Liksom klostret i Alvastra har Heda kyrka sitt ursprung på 1100-talet och det är egentligen inte så underligt. Cisterciensmunkarna i Alvastra hade nämligen vid bygget av klostret naturligtvis använt sig av folk från trakten och därigenom lärde man sig hur man skulle bygga, så antagligen fortsatte man av bara farten också i Heda.

Men till skillnad från i Alvastra står det kvar en fullt användbar kyrka på platsen, fast naturligtvis har den inte mycket med ursprunget att göra. Dessutom har man flera gånger varit på väg att riva den på grund av dess förfall, men nu är en vacker.

Inte långt från Heda finns den så kallade Rökstenen, en helt fantastisk runsten och en av Sveriges mest kända. Dessutom är det den sten som har den längsta texten, men jag skulle inte ens ha förstått den om den varit kortare. Fast nu fanns här massor av läsbar information. Hur som helst så är stenen äldre än både Alvastra kloster och Heda kyrka. Det skiljer ungefär 300 år.

Strax intill Rökstenen finns Röks kyrka, som i och för sig också har sin grund från 1100-talet. Lite bortom den och över de vackert gröna fälten reste sig den moderna tidens dröm om framtiden, nämligen tre vindkraftverk, så nog fanns det mesta på just den här platsen. Symboler för olika tidsepoker skulle man kanske kunna säga.

Burma – en novemberresa XLIV

På morgonen lämnade vi den gamla huvudstaden Mandalay för att ta oss vidare på denna härliga resa. Nu var det inte flyg som gällde, vilket jag är tacksam för. Det kan naturligtvis vara trevligt att flyga då och då och att kunna titta ut och studera landskapet uppifrån. Det är en speciell upplevelse, åtminstone då man inte flyger på 11 000 meters höjd och det har vi inte gjort i Burma.

Men nu var det alltså en betydligt mera jordnära färd och därmed lite intressantare, som till att börja med gick på den långa och ganska nya motorvägen söderut via den nya huvudstaden Naypyidaw ned mot Rangoon. Det var verkligen inget fel på motorvägen även om man kan undra lite över behovet, eftersom trafiken var minimal, men det är väl viktigt att generalerna kan hålla full fart. En och annan bonde promenerade över vägen med något djur framför sig och det fanns folk lite här och var. Givetvis kunde vi beundra några pagoder under färden och om vi inte hade kunnat göra det, skulle vi förmodligen börjat fundera över om vi hade lämnat Burma.

Jag måste erkänna min förvåning när vi svängde av motorvägen för lunch och hamnade på ett snabbmatställe med det typiskt burmesiska namnet Feel Express. Jag trodde inte sådana ställen fanns i Burma men det händer saker i det landet. Det blev som vanligt ett antal rätter som ställdes fram för var och en och personalen for som skottspolar för att se till att vi fick vad vi behövde. Sannerligen inget fel på servicen.

Vår lunch var bokad i förväg, men annars var där mycket att välja på. Vad jag kunde förstå tillhörde lunchstället Feel Group som kanske kan vara en matkedja på uppgång i landet och på en större affisch stod några ord med latinska bokstäver som Cholesterole free, Omega-3 och Vitamin-E. Lite åt hälskosthållet uppenbarligen.

Härifrån tog vi av åt sydväst och ut på vanliga vägar, där vår chaufför stup i kvarten signalerade så fort någon person var i sikte på eller vid vägen och det var det ofta. Jag fick så småningom förklaringen. Att signalerandet var en varning förstod jag, eftersom vi har samma system hemma, men skälet till det ständiga varnandet var att burmeserna ännu inte har lärt sig inse med vilken hastighet bilar och bussar närmar sig och därför glatt promenerar ut i vägen alltför nära framför fordonen. Allt gick emellertid bra.

Vi stannade till i en liten by och genast dök ett par kvinnor upp med stora fat med grillade kycklingbröst. Det var faktiskt synd att jag precis hade ätit lunch för det riktigt vattnades i munnen. Här fick vi besöka en bondgård som ägdes av ett antal syskon med familjer. Naturligtvis mycket intressant även om man tydligt kunde se att det inte var vilka burmeser som helst. Dessa hade det gott ställt och givetvis hade de valts ut av myndigheten för att kunna visas upp. I Burma stannar man inte till och ber att få se sig omkring hur som helst! Det är dessutom förbjudet för folk att ta emot utlänningar i sina hem.

Strax intill kunde jag studera hur man höll på att borra en brunn (foto) med handkraft och frågan är om inte det var det mest intressanta att få se vid det här stoppet. Något sådant hade jag aldrig haft tillfälle att se tidigare.

Slutjulat

Julen är över.

Till eftervärlden går den antagligen som en så kallad ”grön jul” men jag skulle nog tycka att det vore mer rätt att kalla den en ”mörk jul”. I alla fall definitivt inte en ”vit jul”. I och för sig kan så kallade ”vita veckor” – men det är faktiskt något helt annat – nog se ut hur som helst, men det kan man knappast påstå att en ”vit jul” kan göra. För att glädja (eller kanske bara för att reta) alla barn i södra Sverige, eftersom de inte fick glädja sig åt en vit jul, så snöade det naturligtvis i dag. I alla fall här.

För min del blev julen ganska lik andra jular trots horoskopets utlovade inviter med anledning av min otroliga oemotståndlighet. Där gick något uppenbarligen helt fel och jag har nog gett upp trots att december ännu inte är slut. Inte ens mitt sista hopp, att tomtemor skulle dyka upp på julaftonen, infriades. Men jag är numera ganska härdad. Kunde inte ett så lockande horoskop läggas ut på Facebook – det kanske ligger där redan – så att de som inte känner till min oemotståndlighet får en liten hint om den saken. Men nu är det som sagt helt kört och jag får väl kanske under kommande år studera de dejtingsajter som finns och inte förlita mig på horoskop. Det tycks vara gott om de där sajterna. Jag skulle kanske kunna skriva ”oemotståndlig 72-åring söker tomtemor villig till invit”, fast så gör man väl inte på dejtingsajter.

Om tomtemor hade infunnit sig skulle jag ha nöjt mig med en klapp från henne. Nu fick jag alltså inte ens det, men eftersom det tydligen är så att folk ändå rusar åstad och byter ut sina julklappar, så är det skönt att jag inte fick några. Måste vara jobbigt att rusa iväg i mellandagarna och trängas med alla andra som ska byta julklappar samtidigt som en mellandagsrea pågår.

Att min Apple TV inte fungerade på juldagen medan jag däremot kunde se filmen på annandagen, beror troligen på att man precis som i min ungdom inte ska titta på filmer på juldagen utan skjuta upp det till annandagen. Traditionens makt är tydligen så stark att inte ens Apple kan stå emot den.

Nu har jag börjat planera nästa jul. Ett par dåligt fungerande ljusstakar har reparerats och glöggen har ställts undan fast den flaska som är öppnad kommer att avnjutas under trettonhelgen. Varför kör Systembolaget inte med ”glögg in box”? Då skulle jag ha varit tvungen att dricka glögg minst en månad framåt varje dag, vilket skulle vara trevligt. Man skulle till och med kunna slå in boxen så att den ser ut som en julklapp. Vem skulle vilja byta bort en sådan julklapp? Dessutom kan man mentalt mycket snabbare komma från julafton till annandagen – med tanke på filmvisningen – då det går lätt att via en viss mängd glögg hamna i en virtuell värld.

Som vanligt numera så får jag leva på minnen och då går det bra med en julafton 1969. Vemodigt men ändå ett underbart minne.

Apple TV

Det där med tekniken!

Så här i efterhand förstår jag inte varför jag blev humanist, men antagligen berodde det på att intelligensen inte var tillräcklig eller på att jag inte var intresserad av teknik. Mest troligt en kombination av båda. Jag hade tekniska problem redan på realskolan och minns att jag aldrig kunde få in i mitt huvud hur en fyrtaktsmotor fungerar trots att jag fick någon extralektion om just den saken. Och varför ska man förstå sig på en fyrtaktsmotor, när man ändå inser att man aldrig skulle få för sig att plocka ut några takter eller vad man plockar ut om bilen inte fungerar. Jag förlitar mig i stället på bilverkstäder, men jag är inte säker på att alla ens en gång där fick någon extralektion trots behovet.

Men i dessa tider gäller det inte fyrtaktsmotorer även om det är de som för det mesta driver bilen framåt (eller bakåt). Det är mer avancerade saker och mycket småttigare.

Nyligen överlämnade Sonen med varm hand en Apple TV och det låter riktigt imponerande. Han sa att han råkade ha köpt en för mycket, hur man nu kan göra det. Fast jag misstänker att han ansåg att hans pappa som sitter isolerad som på en öde ö i Surahammar skulle behöva en, så han köpte två stycken.

Det är ingen stor TV. Man kan till och med ha den i fickan, men där skulle man inte ha någon glädje av den. Tvärtom. Den har inte heller någon bildskärm, vilket jag anser att en TV ska ha.

Jag fick den alltså med mig hem med uppmaningen – givetvis – att koppla in den. Att han inte litar på att jag gör vad jag bör göra med ny teknisk utrustning, alltså kopplar in den, visade sig ungefär i samma veva, när han frågade mig om jag hade kopplat in min nya och större datorskärm som jag fick för något år sedan, vilket betyder att den inte är ny längre. Det trodde han uppenbarligen inte, men det hade jag gjort. Det är sannerligen dåligt med den yngre generationens förtroende för den äldre generationen.

Väl hemkommen efter snabbkursen i Sunnersta och innan jag glömde all information som jag hade fått – den var lika lång som en relativt kort mening – så öppnade jag förpackningen och fann en ovanligt tydlig handledning. Men inte fick jag denna TV att fungera, varvid jag kontaktade biståndsgivaren som bestämt påpekade att man inte ska läsa handledningen. Det trodde jag var meningen men utvecklingen går framåt. Numera är det antagligen bara ”trial and error” som gäller. Han lovade återkomma – förmodligen behövde han hämta sig några timmar från chocken över att hans pappa inte hade klarat av ens en gång denna lilla TV.

Han återkom och verkade ganska lugn trots allt, så där satt jag med min iPad, som jag inte heller riktigt begriper mig på, och pratade via Skype, som jag också har problem med, och fick tydliga instruktioner. Allt fungerade utmärkt och för min del var det bara att duscha och byta till torra kläder efteråt.

Så i går kväll tänkte jag inviga det senaste tekniska inslaget i villan och titta på en film – det var några år sedan sist – med hjälp av Apple TV. Inte f-n blev det någon film! Jag lyckades aldrig få i gång filmen och jag tror att det beror på att Apple TV inte har någon bildskärm, fast jag har säkerligen fel som vanligt. Men man sägs kunna använda Apple TV till en massa bra saker! Det tycker jag är utmärkt, men förmodigen måste den först fungera, även om det in borde vara nödvändigt i dess virtuella tider.

Med tanke på det bifogade fotot vill jag påpeka att Apple TV är den lilla svarta fläcken till höger i fotots nederkant. Fast jag förmodar att alla har en Apple TV för på Sonen låter det alltid som om jag är den siste med tekniska nyheter bortsett från någon ännu inte ”civiliserad ”indianstam i Amazonas regnskog.

En sjudagarsutflykt XXXIX – Alvastra

Nog för att Brahehus ligger kolossalt vackert ovanför Vättern med en storslagen utsikt, men historiskt sett kan det naturligtvis inte mäta sig med Alvastra kloster.

Någon särskilt intensiv trafik var det helt klart inte på vägen förbi klostret, eller rättare sagt ruinen, för när jag kom tuffande låg ute på asfalten ett antal kattungar och tyckte antagligen att den svarta asfalten i solskenet värmde gott. Någon känsla för att det var farligt hade de inte. Jag saktade in och någon unge försvann men inte alla så jag körde långsamt över dem och lyckades undvika att köra på någon. Fast kanske de kände sig säkra när de vistades i detta religiösa landskap.

Det ska ha varit Ulvhild Håkansdotter som såg till att den franska cisterciensorden satte i gång byggnationen och det skedde redan i mitten på 1100-talet. Damen i fråga var gift med kung Sverker den äldre som ett antal år senare blev mördad i trakten. Klosterkyrkan (foto) invigdes 1185.

Men så småningom kom Gustav Vasa i gång med reformationen och då var det kört för de katolska munkarna, som så sakteliga försvann och klostret togs över av andra krafter.

Fast dessförinnan hade Ulf Gudmarsson och hans hustru Birgitta vallfärdat till Santiago de Compostella i nordvästra Spanien. Man kan undra om de råkade i gräl med varandra – det är ju inte så ovanligt på semestrar – för när de kom tillbaka till Sverige hade de bestämt sig för att leva klosterliv var för sig och Ulf Gudmarsson stannade i Alvastra där han också avled. Då flyttade Birgitta till trakten men 1349 begav hos sig till Rom. Så småningom blev hon den heliga Birgitta.

Om inte en del höga herrar hade behövt byggnadsmateriel till slott på Visingsö och i Vadstena, hade kanske klostret sett annorlunda ut i dag. Det är emellertid en imponerande ruin och otvivelaktigt får man en känsla av historiens vingslag, när man promenerar omkring här. Särskilt som det var en härlig morgon och jag var helt ensam. Bortsett från kattungarna.

Julafton

Jag vill ta det ovanligt aktuella tillfället i akt att önska samtliga en GOD JUL. Vintersolståndet är passerat och snart kan till och med det mänskliga ögat konstatera att det börjar bli ljusare. Men först ska julen firas och avätas.

Nu firas ju julen av skilda anledningar och det vanligaste är väl i dessa trakter att julen numera firas med anledning av att Jesus föddes den 25 december, vilket med största säkerhet är helt fel. Man var på den tiden lite nonchalant med folkbokföringen, men så småningom bestämde i alla fall romarna att så skulle det vara och då är det liksom enklast att hålla sig till det. Andra firar väl för att det är en tradition som man har vuxit upp med, vilket gäller för min del. Det är alltid trevligt att fira något.

Fast här i norr firades väl egentligen riktigt tidigt vid den här tiden på året att ljuset skulle börja återkomma och det är verkligen något att fira, men den festen har kommit av sig för evigheter sedan. Det var väl för kallt. I stället firar man midsommar då det hela vänder och det kommer att bli mörkare, förmodligen av bekvämlighetsskäl. Det är varmare då men verkar lite skumt!

Fotot med åsnan och dess föl ska inte vara en symbol för att vi står som åsnan mellan ett antal hötappar i fråga om anledningen till firandet, fast normalt borde det vara lite i min stil. I stället låter jag åsnan symbolisera det religiösa även om det inte var vid juletid som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, men jag är övertygad om att han ganska ofta red på en sådan. Men åsnan står utanför jungfru Marias grav i Jerusalem intill Getsemane trädgård och på något sätt kan den faktiskt få symbolisera Jesus hela levnad där den står och man kan väl lugnt hålla med om att hans liv fick en viss betydelse för framtiden. Fast i dag skulle han troligen ha uppfattats som terrorist eller i alla fall i det närmaste. Tiderna har förändrats men ändå inte.

Inviter

Här har jag nu suttit i snart en månad och inte gjort annat än stirrat ut genom ett fönster, möjligen två. Jag har suttit där och knappt kunnat äta eller läsa och toalettbesöken har jag skjutit upp till natten, då jag ändå insåg att jag inte kunde se någonting. Det har varit – och är fortfarande – en mycket jobbig tid för mig och när dessutom vädret har varit som det har varit så har det inte blivit enklare. Redan tidigare egen riktigt dålig syn och därtill ett väder som gjort att det har varit svårt att se särskilt långt och då blir man trött, men det gällde verkligen att inte somna i fåtöljen.

Jag har hållit mig till de två stora fönstren mot söder, där horisonten är betydligt vidare än via fönstret mot norr. Men inget har hjälpt och nu återstår bara en vecka av denna månad.

Det var nämligen så att jag av någon anledning råkade läsa mitt horoskop för en tid sedan och horoskop råkar jag nog bara se vart femte år ungefär, eftersom jag inte tror så särskilt mycket på dem. Men nu blev jag överlycklig och fast övertygad om horoskopens tillförlitlighet, fast säg den lycka som varar för evigt eller i alla fall en hel månad.

I mitt månadshoroskop för december 2013 stod det nämligen att ”Om du är singel är du oemotståndlig och får massor av inviter. Det är stor chans att du kommer att inleda ett stadigt förhållande”. En sådan grej går naturligtvis bara inte att gå miste om, därav anledningen till sittsåren.

Men som sagt var, så återstår bara en vecka och depressionen börjar antydas. Stämmer inte horoskopet? Eller varför ska massorna av inviter komma den sista veckan, så att jag inte hinner hantera dem före nyår? Vad ska jag göra med alla knäck som jag har? Och eftersom jag är ”oemotståndlig” – något som varken jag eller min bekantskapskrets och uppenbarligen ingen annan heller kände till – så förstår jag ingenting. Risken är nog att jag har kastat bort en hel månad av mitt liv till ingen nytta. Jag hade ju kunnat göra något annat i stället för att stirra ut genom fönstren och vänta på inviter. Men kanske tomtemor kommer i morgon. Från norr.

Fast horoskop kanske inte gäller för 72-åringar.

Jag får antagligen nöja mig med horoskopets ”Du gör framsteg när det gäller din ekonomi, något som du har jobbat hårt för”. Det stämmer nämligen delvis för börsen har gått mycket bra, men att påstå att jag ”jobbat mycket hårt” för den saken är inte med sanningen överensstämmande. I alla fall inte sedan jag gick i pension.

Mycket ljusare

Det är verkligen skönt med vintersolstånd, särskilt som det visar på resultat och det har det gjort i år. Det är mycket ljusare i dag än det var i går, för att inte tala om häromdagen, då det var så illa att man mitt på dagen undrade om det verkligen var dagsljus. Nu kan naturligtvis molnighetens uttunnande och regnets upphörande ha en viss betydelse, men det är nog minimalt.

Jag satt vid köksbordet och tuggade i mig bitar av min julskinka samtidigt som jag kunde studera landskapet utanför. Nu har jag ju sett det tidigare, men det är inte ofta jag har sett höstlöven dansa omkring ystert över gräsmattan vid den här tiden på året. Delvis kan det ha berott på att jag fortfarande inte har räfsat bort dem utan sparat dem för daggmaskarnas välfärd, men daggmaskarna får sannerligen vara snabba om de ska hinna få sig en munsbit. Det gäller att hugga tänderna i ett gammal halvmurket löv som råkar komma förbi på tio centimeters höjd.

Det blåser nämligen kraftigt, fast mina skånska och blekingska vänner skulle förmodligen – med tanke på vad de ständigt upplever – inte ens kalla det för blåst. Möjligen att det drar förbi en och annan vindpust. Fast oberoende av vad de tycker så blåser det en hel del. Min julgran har försökt ta sig upp ur julgransfoten men bara lyckats halvvägs och den ser minst sagt ut att helst vilja lägga sig ned. Ljusen som sitter i den – eller vad de gör – ser inte ut att trivas det minsta, men om de ligger på sidan eller till och med har spetsen riktad mot jordskorpan så märks det inte när det blir mörkt och de lyser.

Talgbollen som jag hängde upp för en tid sedan i granen för att inte skatorna skulle kunna komma åt den, har lämnat sitt nät och det efter att den enda fågel som jag har sett i dess närhet givetvis var en skata.

För övrigt verkar decembertemperaturen vara helt normal för årstiden med uppåt sex och sju grader varje dag precis som på kontinenten. För min del får den temperaturen gärna fortsätta i ett par månader till för skidorna försvann till återvinningen för ett antal år sedan.

Julbock

Ibland blir man nästan lite chockad. Nu har bocken i Gävle bränts ned igen, men det var inte det som förskräckte mig, eftersom det var väntat. Nej, det var uttalandet från den taleskvinna som tydligen har det högsta ansvaret för årets bock. Att hon var både ledsen och förbannad kan jag förstå, men man måste väl ändå tänka på vad man säger för hon utbrast med ”Vi vill ju ha kvar den där jävla bocken över jul och nyår”. Jag hörde det tydligt!

Förmiddagen var delvis förstörd så när jag kastade mig över motionscykeln var det med ovanligt mycket energi för att få chocken att gå ur kroppen. Samtidigt lyssnar jag på Dagens eko för det kan ha hänt något sedan den förra ekosändningen klockan åtta. Kanske något i Syrien eller i Sydsudan för att inte tala om NSA:s göranden och låtanden.

Då dyker samma kvinna upp i samma intervju och med samma uttalande. Nästan. Det var lite justerat för nu sa hon ”Vi vill ju ha kvar den där Gävlebocken över jul och nyår”. Man hade naturligtvis gjort någon lite manipulering av talet så att det skulle låta bättre. Jag kan nämligen inte tänka mig att min hörsel spelat mig ett litet spratt. Eller hur?

Vad gäller bockbrännandet så är det – tycker jag – lite av en parodi, men en trevlig sådan. Jag är övertygad om att man skulle kunna rädda den där bocken om man vill. I min övertygelse finns känslan att det säkert finns hundratals människor i Gävle som skulle ställa upp och vakta bockuslingen i skift och det skulle förvåna mig mycket om inte Länsstyrelsen skulle ge tillstånd till några bevakningskameror tillfälligt. Man har ju en webbkamera som visar situationen live, så något integritetskränkande med bevakningskameror kan det knappast vara.

Det är nog helt enkelt så att man i Gävle vill hålla spänningen på topp så länge som möjligt av PR-skäl. Det kan man inte göra om man är säker på att bocken inte kommer att brännas ned. PR-knepet är ett ovanligt bra PR-knep.

Jag funderar på om jag ska börja med något liknande med min julbock, men mitt problem är att jag inte har något att göra PR för. Dessutom är jag mer anspråklös än Gävle stad och det måste jag vara för min bock är bara en 52-del av Gävlebockens storlek. Men min bock får i alla fall stå inomhus.