En sjudagarsutflykt IX – Lyckeby

Eftersom jag hade en tid att passa – i alla fall en mycket ungefärlig tid – lyckades jag undvika cirkusnumret att gå under Möcklösundsbron och i stället åkte jag ut till öarna Sturkö och Tjurkö för att se mig lite omkring. Jag körde ända tills vägen tog slut och då stod jag mittemot Karlskrona och kunde på avstånd beundra den staden. Sedan var det bara att vända och titta lite på den viktiga perioden för Tjurkö då man bröt sten och med sten från Tjurkö har man till och med byggt en del av Kielkanalen och den kanalen använder man fortfarande utan problem.

Det var nu dags att konstatera att det gällde att försöka snygga till sig, något som sannerligen inte är lätt, men jag gjorde mitt bästa. For sedan till Karlskrona och köpte en blomma i stället för getosten eller ålen som jag inte köpte för att därefter komma till dagens destination, Lyckeby, som var den tidigare residensstaden innan denna ära övertogs av Kristianopel. Men då hette staden Lyckå.

För första gången i mitt liv hade någon hissat flaggan inför min ankomst. Verkligen inte illa och det uppskattades. Det gjordes också den goda middagen, som dock började med ett frågetecken. Jag undrade om man i de här trakterna frångått den gamla traditionen att servera desserten som efterätt och nu hade den som förrätt i stället. Omväxling förnöjer och för en dessertälskare som jag så gillade jag läget. Men det var inte desserten. I stället hade värdinnan hittat på något med en ost från en grekisk ö och jag hade varken hört talas om osten eller ön. Den desserten/förrätten gick sannerligen inte av för hackor. Osten heter Saganaki och passade verkligen en ostfrossare. Det blev dessert efteråt också så dagen var fulländad.

Självfallet blev det inte bara en härlig måltid som min klasskamrat S.E. från läroverket hade skapat utan det blev sedan en mycket trevlig eftermiddag och kväll och självfallet ett mycket kärt återseende. Här fanns också klasskamraten J.S. med fru. S.E., J.S. och jag hade också varit tillsammans under studietiden i Lund och då utgjort föregångaren till ”De fyras gäng” i Kina. Tyvärr saknades den fjärde medlemmen, som befinner sig i Tyskland och är sjuk. Det var cirka 30 år sedan jag träffade mina tidigare klass- och studiekamrater.

En sjudagarsutflykt VIII – Möcklösundsbron

När man med bil har nått fastlandets sydostligaste udde, även om jag var tvungen att promenera de sista cirka 500 meterna, så återstår inte mycket annat – om man vill fortsätta med bil och det var min avsikt – än att åka västerut. Det gjorde jag också genom Torhamn med sina gott och väl 400 invånare, fast jag tror de är betydligt fler vid den här tiden på året.

Inte långt från Ramdala kyrka stod den moderna tidens kors, nämligen ett antal vindkraftverk och fladdrade lojt med vingarna.

Jag passerade över den vackert byggda Möcklösundsbron (foto) över till den lilla ön Senoren. I närheten inträffade en av världshistoriens mest penibla situationer 1981, när den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund. Om den sovjetiska befälhavaren Gusjtjin var på väg för att studera Möcklösundsbron så hade han anlänt 17 år för tidigt och hade han inte lyckats gå på grund där han nu gjorde det så hade han nog fastnat under den gamla bron, eftersom jag betvivlar att han hade tänkt begära broöppning.

Jag fick kontakt med en man som arbetade här och som berättade att man kunde gå ”på bron” men under den och jag undrade vad han hade för tankar om mig. Jag tackade för tipset men förklarade att jag inte hade tid just då, eftersom jag hade bestämt träff ett par timmar senare med en ännu trevligare person. För övrigt byggdes bron av den kände (ökände?) malmöbon Percy Nilssons bolag.

En sjudagarsutflykt VII – Torhamns udde

Senast jag besökte Kristianopel var nästan på danske kungens tid. Det var nämligen 18 år sedan. Några större förändringar hade nog inte skett men jag misstänker att båtarna har blivit något dyrare liksom att – om det är möjligt – hyra en stuga där. Fast vid mitt besök nu var den stora kyrkan väl inslagen. Man skulle kunna tänka sig att svenskarna som en vänlig gest mot danskarna tänkte skicka över kyrkan till dem, men så var inte fallet. Där pågick stor renovering.

Jag körde längs Jämjövägen söderut. Här låg små gårdar och sommarhus i den vackra blekingska naturen och jag funderade på om jag skulle stanna till och på ett gårdsmejeri köpa en bit getost eller på ett annat ställe en nyrökt ål med tanke på att jag var bjuden till middag senare på dagen. Något bör man ha med sig – i alla fall vid sitt första besök – men då jag inte visste om värdinnan gillade getost eller ål fick det bli det gamla vanliga – en blomma.

Under förmiddagen nådde jag Torhamns udde som är ett naturreservat och samtidigt ett övningsområde för krigsmakten, hur det nu går ihop.  I alla fall krigade man inte just nu, så jag kunde lugnt promenera ut på det svenska fastlandets sydostligaste udde och känna dofterna från Östersjön, se en och annan segelbåt ute på vattnet och bli betittad av ett antal kor och en fårskock. Givetvis blåste det, men det var ju en varm dag så det var bara att njuta.

Juli månad är inte den rätta tiden för att studera fåglar här – det är annars en av Sveriges mest kända fågellokaler – men det flögs och simmades en hel del. Utanför på en liten ö ligger samhället Hammaröra och ser kolossalt idylliskt ut, men jag betvivlar att idyllen verkar lika lockande mitt i vintern.

Björnbären och tistlarna blommade om vartannat och om nu björnbären varit mogna och jag hade varit förutseende nog och haft med mig balsamvinäger och farinsocker, så hade jag kunnat bjuda på getost och marinerade björnbär. Men så noggrant hade jag inte planerat min runda och det var tur med tanke på vad gott som senare bjöds på.

En sjudagarsutflykt VI – Kristianopel

Ett tjugotal meter från Fredsstenen i Brömsebro finns en kvarn som är omnämnd redan 1498 och alltså fanns där när freden i Brömsebro slöts. Den står på den svenska sidan fast man kan ju undra hur hårt man höll på ”gränsen” när inte krig rådde mellan Sverige och Danmark.

Tyvärr kunde jag konstatera att fönstren var sönderslagna och dörren stod vidöppen, men kvarnen var mycket intressant inne, där jag kunde se var man hällde i säden i inmatningsstupen på övervåningen och hur maskineriet från vattenhjulet såg ut på nedervåningen för att mala säden till mjöl. Jag hoppas att det är möjligt att bevara kvarnen.

Passade på att utnyttja gränsfloden för min morgontvagning.

Jag lämnade Brömsebro och fortsatte söderut genom det tidigare danska territoriet och förmodligen – eftersom jag undvek väg E 22 – var jag nu på den gamla landsvägen mellan Kalmar och Karlskrona. Detta var också Via Regia, alltså ”Kungens väg”, och i alla fall på kontinenten så innebar Via Regia att vägen stod under speciellt kungligt beskydd och att där rådde fredsplikt. Om så var fallet också här vet jag inte, men jag blev i alla fall inte angripen av någon.

Det blev ett besök i Kristianopel och i det härliga vädret var det en njutning att titta på båtarna i hamnen och ta en promenad bland de små husen. En och annan Porsche hade smugit sig in och vissa hus höll inte så mycket högra höjd än bilen. Dessutom kanske priset låg på samma nivå. Gissningsvis låg priset på de flesta båtarna något högre, men så kan folket också övernatta i dem, vilket väl inte är så lätt i en Porsche. En härlig idyll som nog till stor del har tagits över av sommarboende. Men det var en gång i tiden inte vilken by som helst utan det var en fästningsstad som 1600 grundades av den danske kungen Kristian IV. Den tre kilometer långa fästningsmuren ut mot havet (foto) har restaurerats under 1930-talet.

Kristianopel var faktiskt residensstad i Kristianopel län.

En sjudagarsutflykt V – Brömsebro

Även om jag sov utanför ICA-butiken i Påryd så var det inte möjligt att köpa några färska frukostbröd på grund av att jag var i farten betydligt tidigare än ICA-handlaren. Så jag gav mig ut mot Östersjökusten på en slingrande småländsk väg genom skogen. Den var asfalterad och det är naturligtvis inte helt som det ska vara för enligt mitt sätt att se ska en småländsk mindre och slingrande väg vara en grusväg. Det var de i alla fall förr.

Jag kom snart ut till Skäppevik, där jag stannade en stund och njöt av solen som börjat värma samt av stillheten vid den lilla viken. I och för sig hördes sjöfåglarna och många höll till utanför den minimala och långgrunda stranden, där en liten rutschbana stod en bit ut i vattnet och väntade på stojande barn.

Fortsatte sedan till Brömsebro och passerade med viss tveksamhet den tidigare gränsfloden, Brömsebäck, över till vad som tidigare var danskt territorium, där jag stannade för att promenera de 700 meterna till den gamla borgen Brömsehus. Nässelstånden var höga så det var med en viss försiktighet som jag tog mig fram med bara ben. Av borgen finns ingenting kvar utom en stor upphöjning, men den var en gång i tiden en viktig borg som skydd mot svenskarna. 1360 hade vår bekanting från Visby, Valdemar Atterdag, återtagit borgen sedan svenskarna hade lagt beslag på den en tid.

Längs Brömsebäck gick gränsen mellan Sverige och Danmark, så det gällde att hålla sig på rätt sida om bäcken som inte är en särskilt imponerande gränsflod (foto). Jag höll mig nu demonstrativt på den danska sidan.

Men så gick det lite illa för danskarna i kriget med Sverige och 1645 slöts en fred, som innebar att Sverige fick bland annat Jämtland, Härjedalen och Gotland. De första förhandlingarna ägde rum på en mycket liten holme precis där vägen nu går och där deltog bland annat Axel Oxenstierna från svensk sida. På den holmen finns sedan 1915 den så kallade Fredsstenen till minne av freden i Brömsebro. I ungefär 600 år gick gränsen mellan Sverige och Danmark just här men 1658 var svenskarna på alerten igen och då la man beslag också på Blekinge.

Naturligtvis var fredsresultatet anledningen till att Sverige i fotbolls-EM för damer spelade oavgjort mot Danmark och lät den danska målvakten ta två straffar. Det gäller att se till att danskarna inte vill riva upp freden.