Gotland och Öland XXV

Efter mina besök i Himmelsberga och i Ismantorps borg, som på sätt och vis gjorde skäl för den första stavelsen i namnet denna iskalla dag, började skymningen nalkas, så jag kände ett svagt behov av att dra mig tillbaka och krypa ned i värmen och det gjorde jag vid Ottenby kungsgård. Ny kröp jag inte ned i någon kunglig bädd utan höll mig till min bädd i bilen, varvid jag vaknade på morgonen med en liten kalv blängande på mig och ett antal fågelskådare promenerande förbi tidigt i ottan – det måste väl vara därför det heter Ottenby – på jakt efter förfrusna fåglar, som förmodligen höll på att blåsa ned från grenarna de eventuellt satt på.

Jag hade inte frusit det minsta under natten, men av alla tecken att döma borde jag ha gjort det. Den iskalla blåsten utanför bilen hade fortsatt hela natten och temperaturen vid min säng var knappt tio grader. Plus! Utanför var det tre grader svalare. Fördelen med den temperaturen är emellertid att man piggnar till ganska snabbt och förbaskat fort kommer i kläderna.

Vädret hade alltså inte blivit bättre från föregående dag utan tvärtom. Den mycket hårda vinden var iskall, men jag tog en promenad vid Ottenby fågelstation och Sveriges högsta fyr (41 meter) Långe Jan, som faktiskt byggdes redan i slutet av 1700-talet. Jag såg nästan fler fågelskådare än fåglar. Fåglarna hade väl vett att hålla sig i lä medan de stackars fågelskådarna stod där fullt påpälsade och tittade. Frågan är om de tittade efter fåglar eller när snöfallet och därmed den berömda ölandsfåken skulle komma. Hur som helst såg de inte ut att trivas och jag förstår dem. Men deras sysselsättning var liksom min helt självvald. Jag såg i alla fall en och annan pippi, men det var förmodligen inte den arten som fågelskådarna spanade efter.

På vägen norrut passerade jag Sveriges egen Berlinmur, nämligen Karl X:s mur, fast till skillnad från i Berlin så skulle den inte hindra folk utan i stället hindra hjortarna att lämna den sydligaste delen av Öland. Dagen innan hade jag passerat samma mur på den östra sidan av ön.

Trots att det var så kallt och blåste så våldsamt att det inte gick att stå stilla när jag skulle fotografera så gav jag inte upp utan tog mina kortare fotopromenader. Bland annat promenerade jag med möda omkring på Ölands största gravfält vid Gettlinge (foto).

Gotland och Öland XXIV

Det var bara strax efter lunchdags som jag lyckades komma ur trollens grepp i Trollskogen för att fortsätta min färd söderut via Byerums raukar, som inte kunde anses särskilt imponerande efter mitt besök på Langhammars på Fårö. Men där det finns raukar är trots allt naturen speciell och med tanke på blåsten var det ingen risk för syrebrist. Jag tror att syret trängde in lite här och var i kroppen. Utanför kunde jag åter se Blå Jungfrun och till och med solen höll sig framme en del.

Vid Föra kyrka stod det så kallade Martinuskorset till minne av en händelse 1431, då biskopens fogde, som var ute för att inkassera tiondet, slog ihjäl prästen Martinus. Frågan vad som verkligen hände tycks inte vara helt färdigutredd ännu, men att prästen dog anses uppenbarligen bevisat.

Senare stannade jag en stund vid de fyra imponerande väderkvarnarna vid Störlinge, som står mycket fint intill landsvägen.

På södra Öland finns faktiskt ett världsarv med det välvalda namnet Södra Ölands världsarv. I det ingår det odlade kulturlandskapet och ett antal så kallade radbyar. Nu var jag ännu inte där utan hade efter Störlinge kommit till byn Himmelsberga, som inte tillhör världsarvet, kanske framför allt för att den inte ligger på södra utan mellersta Öland. Men med tanke på radbyarna i världsarvet så skulle sannerligen Himmelsberga passat där. Och inte bara det, Himmelsberga skulle ha varit pärlan bland radbyarna. Ingen av radbyarna, som jag senare såg, kunde på något sätt mäta sig med det vackra Himmelsberga.

En radby innebär att gårdarna ligger i rad längs bygatan – alltså en föga originell beteckning – men det hör till saken att de flesta radbyarna i landet försvann under skiftesreformerna på 1800-talet. Just Himmelsberga är ett mycket vackert exempel på en radby där husen ligger längs bygatan (foto), men av allt att döma så har bönderna i byn för länge sedan lagt ned de ursprungliga arbetsuppgifterna.

Inte alltför långt från Himmelsberga kunde jag studera betydligt äldre och enklare bosättningar, nämligen Ismantorps borg, just vid den här tiden omgiven av orkidéer i stället för eventuella fiender. Den borgen är den bäst bevarade i länet och innanför den skyddande stenvallen – man kan inte kalla den mur även om den fungerade som en sådan – har man funnit ett nittiotal husgrunder. Här bodde folk långt före skiftesreformerna.

 

Gotland och Öland XXIII

När jag for vidare från Neptuni åkrar så såg Neptunus till att jag hade medvind och därmed säkert kunde spara någon centiliter bensin och slå mig för bröstet med tanke på mitt miljömedvetande. Så jag for så långt norrut det gick att komma, nämligen till norra Ölands udde med fyrtornet Långe Erik. Varför den heter Erik vet man inte så här finns tydligen en outnyttjad forskningsmöjlighet.

Normalt borde det ha varit riktigt skönt att promenera runt den lilla holmen, på vilken Långe Erik ligger, men nu var det lite jobbigt. Vågorna slog glatt in mot land (foto) och det var absolut inte T-shirt som gällde. Men jag trotsade vindarna och följde vandringsleden runt holmen och kunde se en knölsvan som låg i sitt rede och var betydligt mindre berörd av vädret än jag.

Nu kunde jag inte komma längre norrut och alltså återstod det bara att rikta in sig på varmare klimat längre söderut. Men det blev inte varmare så länge jag befann mig på Öland. Längs min fortsatta väg kunde jag titta på orkidéerna längs vägkanten och lite senare nådde jag Trollskogen.

För att hindra mig från att ta en promenad i Trollskogen på norra Öland krävs det betydligt sämre väder än det jag hade, men även om det var mitt på dagen så var det riktigt kallt och givetvis fortfarande halv storm. Jag vet faktiskt inte om jag tidigare har besökt Trollskogen. I alla fall har jag inget minne av den saken, så det måste i så fall ha varit i skolåldern, då det gjordes en hel del besök på Öland.

Trollskogen är ett naturreservat och där fanns gott om information och det som jag gillade mest, ett antal vandringsleder. Naturligtvis valde jag den längsta på 4,5 kilometer. Ska jag frysa så är det lika bra att göra det rejält tänkte jag och gav mig i väg på en intressant vandring. Det var lätt att konstatera varför skogen heter Trollskogen för här fanns mängder av träd som hade krupit ihop på olika sätt undan havets vindar och på stranden låg resterna efter den åländska tremastaren Swiks som förliste utanför Öland 1926.

Mitt ute bland trollen var jag tvungen att med nästan stelfrusna fingrar – så illa var det faktiskt – byta både batteri och minneskort i kameran.

När jag kom tillbaka till parkeringsplatsen så visade sig solen några minuter och en stor mängd pensionärer tog sig ut ur en buss med viss möda. Ingen av dem tänkte sig ta samma runda som jag, det är jag övertygad om. Andra pensionärer är ju inte lika tokiga som jag utan anpassar sina utsvävningar till vad som är lämpligast i den åldern.

Gotland och Öland XXII

Till kyrkorna hörde en gång i tiden kyrkstallarna där de långväga kyrkobesökarna kunde ställa in sina hästar. Några kyrkstallar lär man knappast ha haft vid Källa gamla kyrka, men i Högby inte långt därifrån finns de enda på Öland kvarvarande kyrkstallarna. Snyggt målade i rött och svart och utanför huserade en stor gräsklippare. Kanske var det så att åtskilliga besökare använde sig av den svenska lantrasen klippare vid kyrkobesöken – de var ungefär lika stora som en ponny – så egentligen är det följdriktigt att en gräsklippare huserar här numera.

Källa ligger på den östra sidan av Öland och eftersom jag inte tyckte det blåste tillräckligt där körde jag över till den västra sidan i stället efter att ha handlat lite i ICA Löttorpshallen. Det gällde att få energi i kroppen för att kunna stå ut med vinterkylan. Så jag hamnade vid Neptuni åkrar efter att först ha passerat genom Byxelkrok. Här är det riktigt flackt och jag vill lova att det blåste.

Jag kunde se min färja från dagen innan passera på sin väg norrut från Oskarshamn till Visby och jag är hur säker som helst på att inte en enda passagerare satt ute på däck. Om man nu inte hade tagit med sig ett gäng turistande glada pingviner från Antarktis. På andra sidan Kalmarsund kunde jag se Oskarshamns kärnkraftverk och det var säkert en hel del i trakten som passade på att utnyttja energin från det stället för tillfället.

Neptuni åkrar (foto) är ett stort klapperstensfält som fick sitt namn av Carl von Linné, när han for runt på Öland (och Gotland) 1741 och Linné tog naturligtvis namnet efter den romerske havsguden Neptunus (grekernas Poseidon) och i dag visade Neptunus sin makt. Lite åt sydväst låg Blå Jungfrun, som jag knappt kunde se med mina rinnande ögon.

 

Gotland och Öland XXI

Från Borgholm gick min färd vidare norrut med en förhoppning att komma närmare den gotländska värmen, men det var helt förgäves. Inte ens åsynen av kamelerna värmde det minsta, så för min del – och för den delen också för kamelernas del – var det bara att acceptera kylan.

I Sandvik finns Nordeuropas största väderkvarn. Den är av holländsk typ och hamnade i Sandvik med sina sju våningar efter att redan 1856 ha byggts i Vimmerby i Småland. På den orten blev den bara 30 år gammal. Det är en imponerande byggnad, men som kvarn används den inte längre utan i stället som museum och restaurang.

En bit därifrån ligger stora stenbrott och utanför stensliperiet fanns det mängder av ställ med slipad kalksten för transport till hugade kunder. Mannen som såg till att väderkvarnen hamnade i Sandvik ägde stenindustrin på den tiden.

Utanför i Kalmarsund stack Blå Jungfrun upp sin rundade hätta ur vattnet, men dit längtade jag inte en blåsig och kall dag, så jag fortsatte i stället till Gillberga med några vackra gamla byggnader och givetvis en typisk öländsk kvarn. Det finns mycket gott om kvarnar på Öland och eftersom de finns på Öland är de flesta egendomligt nog öländska.

Liksom på Gotland så finns det en och annan lite annorlunda (officiell) vägskylt såsom ”Ninnis kroppkaksbod” och ”Getost”. Till getosten var det två kilometer medan kroppkakorna fanns på halva sträckan. För övrigt undrar jag hur mycket det kan ha kostat ”Ninni” att muta de styrande för att ha fått upp den skylten. Dessa skyltar visade åt vänster medan jag i stället följde skylten ”Sparris” (en icke officiell skylt) åt höger. Det berodde emellertid inte på sparrisen, som just nu var klar att skörda, utan på att jag ville titta på Källa gamla kyrka (foto). Den byggdes i slutet av 1100-talet som en försvarskyrka och är ett ganska intressant bygge. Numera får dock församlingsmedlemmarna nöja sig med gudstjänsterna i den nya kyrkan. Troligen har de inget emot den saken med tanke på vissa obekvämligheter i den gamla.

 

Gotland och Öland XX

Man kan säga att det blev ett överraskande kallt uppvaknande på morgonen vid Gråborg och jag blev mycket förvånad. På Gotland hade jag haft strålande sommarväder och det hade varit svettigt värre att röra på sig. Här var det plötsligt bara åtta grader, i och för sig plusgrader, men eftersom det blåste kändes det som minusgrader. Jag hade tänkt studera Gråborg på morgonen, men den tanken gav jag upp på grund av vädret och bestämde mig för att jag tar det besöket sist på Ölandsrundan. Det gällde nämligen först och främst att få värme i både bilen och kroppen.

Efter några mindre utvikningar kom jag till Borgholms slottsruin, som låg där den alltid har legat under mina tidigare besök i trakten. Vad jag för övrigt förstår så har den faktiskt också legat där före mina besök. Jag kunde inte gå omkring inne i ruinen, men det berodde naturligtvis på att man ännu inte hade öppnat. Fast den borgen kan väl egentligen inte vara mera öppen, då den helt saknar tak. Jag fick i stället hålla mig utanför med rinnande ögon och näsa och halvt frostskadad.

Slottet brann ned 1806 men egentligen hade det förstörts i olika avseenden tidigare i krig med danskarna. Man hade satt i gång reparationsarbeten men trots det blev slottet aldrig helt återuppbyggt innan det brann.

Solliden som ligger nedanför slottsruinen var inte heller öppet för allmänheten vid den tiden på dygnet då jag infann mig, men både det stället och slottsruinen ligger ju bra till för ett tillfälligt besök vid ett senare tillfälle mitt på dagen och i varmare klimat. Det var så kallt att jag var tvungen att ta på mig långbyxor och på så sätt var risken inte så stor att jag skulle skrämma korna som tydligen upprätthöll vakthållningen kring ruinen.

Inte så långt efter att jag hade lämnat Borgholm dök det upp några kameler innanför en inhägnad. Minst sagt malplacerade djur i den här trakten och jag misstänker att de inte uppskattade dagens klimat mer än vad jag gjorde. Jag har ju haft glädjen att transporteras på kamel i en karavan ute i Sahara och då var det varmare – mycket varmare – och nog tycker jag att kameler hör hemma mer där än på Öland. Möjligen skulle det kunna diskuteras var jag i så fall bäst hör hemma.

 

Gotland och Öland XIX

Efter Lickershamn hade jag inga anteckningar som gjorde att jag skulle göra några avstickare så jag körde till Visby. Eftersom jag hade hunnit studera Visby innanför ringmuren tidigare så fanns det inget behov för mig att stanna något extra. I stället siktade jag in mig på hamnen, då det visade sig att jag eventuellt skulle kunna hinna med en färja till fastlandet, men jag var beredd på ytterligare en övernattning på Gotland.

För att bilisterna inte ska köra genom centrum av Visby när de vill till hamnen och har för avsikt att lämna ön, så visades jag runt en lång omväg öster om Visby och det kan jag förstå med tanke på sommarens trafik. I och för sig var det bra att jag inte visades runt väster om staden med tanke på Östersjön.

Utan några förvecklingar nådde jag hamnen och färjeläget och det visade sig att det inte var något problem att få en biljett till Oskarshamn, så lite senare befann jag mig ombord på färjan. Jag insåg att det inte var färjan ”Visby” som jag var ombord på, eftersom jag kunde se den ge sig iväg innan min färja gav sig ut i vågorna. Jag åkte i stället med ”Gotland” som tydligen hade bråttom, för den gav sig till och med i väg före utsatt tid.

Inte heller på den här sträckan var det fullt med bilar på färjan och det var inget problem att hitta plats i restaurangavdelningen. Där höll jag mig större delen av tiden, men jag fick nu tillfälle att se Lilla och Stora Karlsö från sin andra sida jämfört med tidigare.

Strax före klockan 20 löpte färjan in i Oskarshamn och på ganska nära håll kunde jag beundra Blå Jungfrun. Någon pass- eller tullkontroll var det inte fråga om, vilket jag annars tycker hör till längre färjeturer. Jag har i alla fall blivit ganska van vid den saken.

Från Oskarshamn var det Europaväg 22 söderut som gällde, en sträcka som jag har kört oändligt många gånger, inte minst innan den var Europaväg, och innan mörkret föll passerade jag över Ölandsbron (foto). Jag var givetvis tvungen – på grund av de senaste nätternas vana – att se till att övernatta på en ö även den här natten och jag hamnade vid Gråborg på en bondgård inte långt från Färjestaden.

 

Försynthet

Jag blev inte först! Även om ingen i min bekantskapskrets tror det, så är jag en ganska försynt person. I alla fall om jag får säga det själv, eftersom ingen i min bekantskapskrets skulle få för sig att säga det. Inte ens för att pigga upp mig. Därför tänkte jag att jag i alla fall skulle vänta till klockan nio innan jag gav mig ut och klippte gräsmattan. Helst hade jag gett mig ut klockan sex, men det är där min försynthet kommer in. Och helst skulle jag ha önskat få klippa gräsmattan redan i går klockan sex på morgonen, men då var det söndag. Så nog är jag försynt!

Det fick som följd att den ena grannen klippte sin gräsmatta på söndagen, fast han väntade till eftermiddagen. Det fick också som följd att den andra grannen klippte sin gräsmatta i dag, men före mig och inte klockan sex. Det är nog lite mañana över min försynthet.

I alla fall kom jag ut och började fundera över om det verkligen är så lämpligt att ge sig i väg och lämna gräsmattan i sticket på sommaren. Kanske vore det bättre att åka en vecka på vintern till Öland och med tanke på den blåst och kyla som jag drabbades av där så fattades bara ett snöfall också. Det var inte långt borta. Men det var bara att ta tjuren vid hornen eller gräsmattan längs marken och bita i det sura äpplet. Det blev riktiga svettspår i gräsmattan där jag for fram i mina badshorts, som är anpassade just till gräsmatteklippning med tanke på fukten jag alstrar. Grannarna hade klippt mycket snabbare, eftersom de hade fuskat och klippt en gång under den gångna veckan.

Så där for jag fram med grässtråna upp till kanten på badshortsen och förbannade att jag hade lagt ut en liten förmögenhet på gödning. Jag tror faktiskt att jag i år redan har transporterat lika mycket gräs till komposthögen som under hela förra sommaren. Men grönt är det. Ska fundera på att anställa en tjybbe (foto) till nästa vår. För dem som aldrig har hört ordet tjybbe tidigare kan jag tala om att det är skånska för kalv, i första hand en tjurkalv. Så egentligen visar fotot inte en tjybbe utan en kalv, eftersom den är från Öland och den talar inte skånska.

Det är inte bara gräset som frodas. Rabarberna når nya rekordnivåer precis som börsen och Miljöpartiet och fortsätter rabarberna en stund till på samma sätt, så förlorar jag utsikten mot min granne i öster. Så därför – efter en skön dusch – rusade jag ut igen med saxen i högsta hugg och mord i blicken och knipsade av de högsta rabarberna och genom att placera bladen på toppen av komposthögen har jag numera ett litet grönt berg på tomten. Däremot behöll jag stänglarna och lite senare intogs en stor del av dem med vaniljglass i sin egenskap av rabarberpaj. Därmed var allt frid och fröjd och magen klart rundare. Bukomfånget ökade säkert med ett par centimeter.