Isbelagt

I går töade det verkligen men den där vårkänslan, då solen samtidigt lyser och värmer en del, infann sig aldrig. Solen dök nämligen inte upp och vårkänslan brukar jag först kunna få efter den 15 februari. Men slaskigt blev det, så jag såg till att skyffla bort en del från gången. Men från garageuppfarten vågade jag inte skotta bort något för om det skulle frysa, så blir det ju bara is och jag kommer inte upp med bilen. Inte ens om jag grusar.

Även den högste plogansvarige hade tydligen sent omsider konstaterat att det fanns mycket slask på gatorna och skickat ut sina mannar och eventuella kvinnor. Givetvis råkade de också passera via gatan utanför en eller ett par gånger. I alla fall så pass många gånger att man hade fixat till en vall med slask framför garageuppfarten.

Vad händer? Jo, det blir kallt på natten och vallen framför uppfarten är stenhård på morgonen. Den är överkomlig för mig som gående – det kunde jag testa på min knöliga morgonpromenad till affären – men att försöka ta sig över den med bilen är inte tillrådligt. Förmodligen kommer jag i så fall att stå med bakdelen av bilen ute på gatan och den främre halvan på garageuppfarten och hängande på en isvall mitt under bilen.

Nu har jag ju läst om hur man spränger isvallar i älvarna uppe i Norrland då och då och började fundera på om det kanske skulle vara dags att slå till för ovanlighetens skull och köpa dynamit, men det visade sig att man inte har sådant hos Willy:s. De har massor av grillkol till sommaren så varför kan de inte tillhandahålla dynamit på vintern? Där nonchalerar man uppenbarligen helt säsongväxlingarna, vilket jag med besked faktiskt kunde se just i dag, då de sålde härligt röda jordgubbar som till och med doftade jordgubbar. De hade väl sprayat luften omkring med jordgubbsdoft förstås! Det var emellertid inte Finnerödjamodellen utan en mycket toppig typ från Marocko och förmodligen är det så att eftersom muslimerna anser att vi inte ska avbilda Muhammed, så vill de väl inte avbilda våra jordgubbar. I det fallet råder det kanske ett visst samförstånd mellan oss och den arabiska världen.

På något sätt måste isvallen bort, eftersom jag har lovat bort mig på måndag och då måste ha bilen, men som tur är så är isvallen inte lika stor som Kaunertalglaciären i Österrike (foto).

Alpko

Jag har en vän – det trodde ni inte – som på något sätt har föresatt sig att hon ska bli en alpko i sitt nästa liv. Nu vet jag emellertid inte när hennes nästa liv börjar och med tanke på att hon fortfarande verkar vara i ovanligt god och glad form för sin ålder så blir det troligen inte något problem. Fast då jag talar om ”problem” så syftar jag inte på hennes övergång till alpkossa. Huruvida det fungerar är jag inte den rätta personen att avgöra, medan vännen däremot – som är engagerad i kyrkans göromål på relativt hög nivå – borde ha betydligt större möjligheter.

Fast det jag undrar lite över – och det är inte heller det som är problemet – är det där med att över huvud taget bli alpko. Jag kan förstå känslan med tanke på att alpkorna ser ut att må riktigt bra på sina beten på Alpernas sluttningar, där gräset under större delen av året är ständigt grönt och frodigt, i alla fall på den norra sidan, där de kan lapa i sig vatten ur en härligt porlande alpbäck och där vyerna är storslagna. Men hur går kristendomen ihop med övergången till en alpko? Mig veterligt ligger det så att säga något närmare buddhismen och hinduismen om jag tar de stora religionerna i beaktande. Kanske jag skulle påbörja en intressant mailkorrespondens med min vän om just den saken. För min del får hon emellertid mycket gärna bli alpko bara hon väntar ett bra tag med den saken.

Nej, problemet som sådant är inte vännens övergång till alpko, utan problemet är om jag skulle råka överleva vännen, något som i och för sig inte är sannolikt, men hypotesen är tänkbar.

Häromdagen skrev jag något om bukomfång och där framgick också mellan raderna att jag gillar kött. Jag gillar inte bara kött utan jag är också ovanligt förtjust i att besöka och vandra i Alperna. Men om nu min vän har passerat över gränsen före mig, så vågar jag ju inte åka till Schweiz eller Österrike – i och för sig verkar hon luta åt en alpkotillvaro i Schweiz, men jag vet inte hur stort inflytande hon själv har på den saken – och sätta mig på en restaurang samt beställa in en lagom grillad Rinderfilet (oxfilé) eller ens en Rinderbraten (oxstek). Det skulle ju kunna vara min vän! Det är tur att jag börjar bli så gammal att jag snart inte orkar vandra i Alperna längre, men körkortet förlängdes förra året till 2023 och restaurangbesök i någon alpby orkar man troligen med efter att vandrandet har upphört.

Alpvandring.

Y.W. skriver att hon gärna skulle vilja vandra i Alperna. Gör det men vänta inte!
Att vandra i Alperna – Österrike, Schweiz eller till och med i de italienska Dolomiterna – är något av det härligaste som finns. Helt avstressande, tydligt markerade leder, man väljer den svårighetsgrad man önskar, bäckar överallt, underbara vyer, utmärkta kartor, gårdar där man kan fika eller äta. Linbana upp eller ned eller ingetdera, bara att välja. Skyltarna (och kartorna) talar till och med om hur lång tid det tar från en punkt till en annan för en normalt promenerande människa.
Grabbarna älskar att vandra. Vid vårt besök i Oberau, varifrån det tidigare fotot var, sa Fjortonåringen (då elva) när vi satt på vår balkong och åt frukost och hade den utsikt som syns på bifogat foto, att ”det är gudomligt” och när vi en riktigt tuff dag nådde den högsta punkten på vandringen efter en kraftig stigning under en längre sträcka sa Tioåringen (då sju) ”Pappa, jag tror jag dör”.

Bilproblem I.

Nyss har jag varit på hälsokontroll och allt var perfekt. Men jag hinner inte köra många mil förrän det visar sig att Bilprovningen inte klarar av det man ska göra, nämligen se om bilen fungerar eller tala om att den inte fungerar.
Efter en hel dags sammanträde på kommunkontoret i Surahammar kände jag mig glad att något före klockan 17 kunna åka och handla för att sedan åka hem och göra något trevligare än att sammanträda. Då startar inte bilen! När jag vred på nyckeln lät det inte alls bra och varenda lampa lyste på panelen, vilket inte säger så lite. Slutsatsen blev snabbt att det måste vara något fel på batteriet och jag testade vindrutetorkarna. De gick minst sagt långsamt.
Dags att studera batteriet. Upp med motorhuven och så stod fem man runt den främre delen av bilen och undrade var i h-e batteriet fanns. Vi letade och letade och kunde inte hitta något batteri och jag tyckte det var riktigt intressant att jag kört i så många år utan batteri. Nu kan jag inget om bilar, så det finns kanske fler som inte har något batteri, men det var en intressant överraskning.
Hur som helst så räknade jag med att få låta bilen stå kvar på parkeringen över natten – den skulle ju vara något svårstulen – för att i morgon begära assistans och det kan ju vara trevligt, eftersom jag i åtskilliga år haft den extra försäkringen men aldrig behövt utnyttja den. Men så dök det upp en yngre förmåga som efter idogt letande – han trodde inte att bilen saknade batteri – lyckades finna en väl dold batteripol, men bara en och med hjälp av startkablar kom bilen direkt i gång. Jag körde snabbt hem innan det nyss avslöjade batteriet skulle börja vrenskas och parkerade i garaget. Shoppingen fick vänta och jag får svälta.
Kontaktade min verkstad i Västerås, men där hade man lagt på luren en kvart tidigare. Och inte vet jag om man har öppet i morgon och har man öppet så vet jag inte om jag får i gång bilen. Men det blir inga problem med att fira påsken. Jag har nämligen ett ägg kvar i kylskåpet.
🙂 🙂 🙂
