La France II – Stora Bält

Efter den ”flygande” färden över Östgötaslätten hade till och med vädret blivit något bättre. Vägbanan började torka upp och det kändes helt rätt med tanke på att jag åkte söderut.

I och för sig besökte jag Lund förra året, men skam till sägandes så lyckades jag inte ta något foto av huset på Bredgatan med mitt första studentrum i Lund och en sådan bild ville jag gärna ha. Vid det förra besöket blev jag nämligen osäker på husnumret. Nu var jag mera uppdaterad.

Passade samtidigt på att åka till Sonens födelsehem, som numera är ombyggt till ett hotell vid namn Djingis Khan. Namnet har man emellertid inte tagit på grund av Sonens vildhet – han var alldeles för liten för att vara vild och höll dessutom alltid tyst på nätterna – utan efter ett av de mest berömda Lundaspexen. Spexet Djingis Khan hade premiär 1954, alltså innan jag kom till Lund, men jag har givetvis sett det och en av författarna var Hans Alfredson.

Jag hade allvarligt funderat på att ta färjan från Helsingborg till Helsingör och sedan vidare från Rödby till Puttgarden i Tyskland. Det ligger nämligen mycket nostalgi i att ta färjan från Helsingborg för den sträckan åkte jag alltid tidigare. Då hette staden Hälsingborg. Däremot har färjesträckningen mellan Danmark och Tyskland ändrats, så där skulle känslan inte bli densamma. Samtidigt är det alltid ganska trevligt att kunna koppla av från bilkörandet en stund.

Men det fick bli landvägen, dit jag också får räkna broarna. Jag ville komma en bit ned i Tyskland och var lite orolig för att semestertrafiken hade börjat från Sverige och då kan det vara långa färjeköer. Alltså tog jag mig över till Danmark via Öresundsbron och fortsatte därefter i Danmark på motorväg först ned till Stora Bält-bron (foto) och Lilla Bält-bron. Bron över Stora Bält blev klar 1998 och är 6 790 meter lång och pylonerna som bär upp kablarna är 254 meter höga.

Väster om Flensburg och alltså strax efter att jag hade passerat gränsen till Tyskland lämnade jag motorvägen och åkte ut mot Nordsjökusten och efter 102 mil den dagen fann jag en bra plats att övernatta på, vilket också betydde att jag hade kommit precis så långt som jag önskade. När skymningen sedan närmade sig kunde jag avnjuta en näktergal som höll till i buskarna precis intill bilen. Det kändes välkomnande.

 

Malmöfestival I

I onsdags begav jag mig i väg med Benedicte Viking och det får väl anses vara en ganska angenäm upplevelse. Det är alltid trevligt att få umgås med kvinnor med kraft och som verkligen vet vad de vill. Det blir därmed liksom lite mera stuns i umgänget och det är bra, eftersom vår kontakt bara varade i en knapp timme. Men om det rör sig om en händelserik timme så är det kanske lika bra.

Nu var det kanske inte en så våldsamt händelserik timme men jag kände hur jag ändå njöt av att befinna mig i molnen för att inte tala om ovanför dem. Så trevligt var det alltså. Dessutom ville Benedicte inte att jag skulle lämna henne efter denna första timme, men jag kände trots allt att jag hade fått nog.

Så efter att man på Kastrup i Köpenhamn till sist hade lyckats få det tekniska att fungera – man var tvungen att tillkalla en tekniker – kunde man ansluta Benedicte till ”lufthamnen” och jag klev av. Det bör kanske för informationens skull nämnas att Benedicte Viking är en Boeing 737-800 tillhörande SAS flygplansflotta.

Nu var det inte så att jag skulle till Köpenhamn – tyvärr kanske man skulle kunna tillägga, eftersom det är en riktigt trevlig stad och dessutom något livaktigare än Surahammar – utan jag skulle vidare till grannorten Malmö. Det var bara att i görligaste mån försöka följa skylten ”Udgang” och ta sig fram mellan en oerhörd mängd med välfyllda bagagevagnar inne i terminal 3. Det visade sig att folk hade dumpit ned i Köpenhamn med mycket bagage för att därifrån just denna dag åka med M/S Royal Princess på en tvåveckorskryssning i Östersjön med en avstickare till Oslo. Den skutan tar 3 600 passagerare, så det var väl ändå tur för mig att det bara var bagaget som fanns i terminalen.

Precis som på Arlanda gäller det att ta sig ned under terminalens golv för att kunna komma vidare med tåget och så långt var allt väl, men sedan höll det på att gå riktigt fel. Jag och mina två medresenärer klev på tåget till Stockholm, men i samma ögonblick som vi kommit ombord, hörde jag en sensuell röst via högtalarna prata om något biljettnummer och något sa mig att detta inte var det rätta tåget. Att hinna kontrollera biljettnumret var inte att tänka på. Vi for av med en herrans fart och tåget avgick lugnt utan vårt deltagande. Om vi hade stannat kvar där hade vi varit tvungna att ta oss till Hässleholm för att därifrån åka tillbaka till Malmö, vilket väl får anses vara lite av en omväg om man ska från Kastrup till Malmö.

Härmed har vännerna som saknat mina inlägg fått skälet till min tystnad.

 

En sjudagarsutflykt XXXII – Helsingborg

Det var nu inte långt till Helsingborg så färden fortsatte dit, inte minst därför att jag dagen innan hade ringt och meddelat en kusin att jag tänkte våldgästa henne. Fast jag hade förvarnat henne långt innan om att jag riskerade att titta in, så hon hade alla möjligheter att hitta på något skäl så att jag inte skulle komma. Men hon var absolut för vänlig för något sådant. Fast dessförinnan – jag var som vanligt ute i god tid – stannade jag nedanför Kärnan och tog en promenad i centrum och vid hamnen.

På något sätt har jag sedan jag var liten haft en viss kärlek till Helsingborg – eller Hälsingborg som staden hette på den tiden. Dels berodde det på att jag hade kusiner som bodde där och som vi besökte då och då men kanske framför allt för att det var där som jag 1951 för första gången fick uppleva känslan att komma till utlandet. Härifrån hade jag tidigare sett ”utlandet” och det kändes nu naturligtvis vansinnigt spännande för en tioåring att få åka över Sundet. På den tiden for man inte så mycket utomlands. Vi tog färjan över till Helsingör och vidare söderut och passerade in förbi det imponerande Kronborg slott (foto), som byggdes i slutet av 1500-talet.

Det har blivit många turer över Sundet sedan dess och fortfarande kittlar det i magen, när jag tar färjan till Helsingör, vilket jag gärna gör trots att Öresundsbron finns en bit bort.

Det blev naturligtvis ett mycket trevligt besök hos min kusin, som jag inte hade träffat sedan 1979 – det gäller ju att se till att man inte blir less på varandra genom att träffas för ofta – och utsikten mot Danmark och Helsingör från takterrassen på hennes hus var minst sagt magnifik. Det är därifrån fotot är taget (med teleobjektiv). Tyvärr hade jag ingen möjlighet att träffa en annan kusin som också bor i Helsingborg, eftersom han hade åkt till Portugal några dagar tidigare. Visst är det underligt att folk inte kan hålla sig hemma?