Naturligtvis började morgonen lite oroande när jag satte i gång datorn. Jag förstår att min dator hade börjat fundera under sin nattliga vila över vad användaren – det vill säga jag – hade satt i gång för verksamhet i och med ändringarna av passwords. Jag kan inte precis påstå att jag byter dessa särskilt ofta, men det bör man ju göra, och jag måste därför ha en viss förståelse för datorns reaktion.
Nåväl, vid halvsextiden en måndagsmorgon – det spelar knappast någon roll vilken sorts morgon det egentligen är – så kan jag inte med bästa vilja i världen säga att mitt intellekt har börjat röra på sig alltför mycket, men jag brukar i alla fall utan alltför stora problem hitta från sovrummet via badrummet till arbetsrummet och datorn. Det har förstås inget med intellektet att göra utan är förmodligen någon form av instinkt och vilken orangutang som helst från Borneo (foto) skulle fixa det. Nu har jag ingen orangutang i villan och tänker inte ens försöka få tag på en dylik för att testa.
Direkt dök Windows Live Mail och Skype upp på skärmen och undrade vad jag egentligen höll på med och jag började undra samma sak. Men trots den tidiga morgonen lyckades jag ge även dessa avundsjuka konton nya passwords och efter en stund verkade de nöjda liksom jag. Nu tror jag inte att det dyker upp fler konton som vill ha nytt password och de password som jag har gett dem är totalt omöjliga att komma ihåg. Kanske skulle jag göra som jag hört att en del datoranvändare gör, nämligen klistra upp ett antal post-it-lappar på datorn, där samtliga password står, för att slippa leta i min påse. En förnämlig idé fast om man tänker efter, så skulle det då vara helt onödigt att ha några krångliga passwords. Då kunde man nöja sig med sitt födelseår, vilket man från tid till annan har turen att komma ihåg.
erlandlevi 