La France I – Hammarsundet

Eftersom min reseskildring från Gotland och Öland nu helt överraskande upphörde, vilket i och för sig hängde ihop med att jag inte hade något mer att berätta om som möjligen kunde vara av intresse, så tänker jag nu fortsätta med sommarens utflykt nummer två, nämligen ned till södra Frankrike. Nu är väl inte heller den av något större intresse för eventuella läsare av bloggen, men den som så önskar kan alltid läsa inläggen i alla fall i brist på trevligare sysselsättningar. Om så är fallet kan jag bara beklaga.

En och annan i min bekantskapskrets kommer förmodligen att reagera och undra vart mitt löfte om att skriva om resan i Centralamerika tagit vägen. Det löftet kvarstår ograverat och det gällde att den skildringen ska följa på Nordkorea och Sydkorea. Man måste skilja på resor respektive utflykter!

Eftersom sonsonen W.L. befann sig i England så tyckte hans farfar att det inte var mer än rättvist att han också skulle få röra på vingarna och sticka i väg. Fast nu var det inte så mycket vingarna som rörde på sig utan det var hjulen på bilen. Jag tog den alltså med mig, något som jag tycker är en fördel, när jag ska göra en biltur.

Så lördagen den 28 juni gav jag mig i väg tidigt på morgonen. Det regnade och inte så lite heller vid vissa tillfällen, men ju längre bort från Surahammar jag kom desto mindre surt blev vädret. Jag hade varit i valet och kvalet om jag skulle titta in hos mina vänner i Blekinge och Skåne på vägen söderut, men beslutet blev att jag struntade i dem. Det innebar en lättnad att jag tog ett sådant beslut. För dem. Det visade sig att de inte heller ville ha något med mig att göra när jag var på hemväg, men till den saken får jag kanske återkomma.

Innan jag vände kylaren rakt söderut blev det västerut via Köping, Arboga och Örebro. I trakten av Askersund stod tre tranor vid vägen och pekade näbb åt mig och undrade naturligtvis vart jag var på väg. Och så kom jag till Motala, där jag hade åkt många gånger tidigare och senast jag passerade här var det en hel del vägbyggen på gång. Det var bara det att plötsligt visste jag inte var jag var. Motala var borta! Men en skylt mot Jönköping dök upp ibland och det var jag tacksam över.

Det intressanta var att inte heller min GPS hade en aning om var jag var, så vi var två om den saken. Bilen bara flöt omkring på GPS-en, så uppenbarligen flög jag och det var väl på vippen att jag vände hemåt igen. Jag började bli orolig för min mentala status. Men vägen var bra. Så där höll det på mycket lång tid och vid ett tillfälle stod det på min GPS ”Kör till grusväg”. Om det var en uppmaning (det fanns ingen interpunktion efter) eller bara en information, vet jag inte, men jag föredrog faktiskt den fina breda asfalterade vägen. Inte förrän jag hamnade i trakten av Ödeshög på Europaväg 4 fattade både min GPS och jag var jag var. Det visade sig att man hade byggt en ny väg rakt över Östgötaslätten utan att informera mig och jag fick därmed en känsla av att det kanske skulle vara på sin plats att uppdatera min GPS. Det är sådant man ska tänka på innan man ger sig i väg och jag kunde nu bara hoppas på att man inte hade byggt alltför många nya vägar nere på kontinenten.

När min bil enligt GPS-en så att säga lättade från allt vad vägar hette och jag ”flög”, passerade jag Fågelsta, ett minst sagt passande namn, men dessförinnan hade jag passerat över Stora Hammarsundet (foto). Det var där som det 1828 inträffade en färjeolycka med 25 dödsoffer, när folk var på väg hem från marknaden i Askersund. En oxe föll i vattnet och när alltför många försökte hjälpa till att dra upp den på färjan så trycktes färjan ned och färjlinan gick av.

 

En sjudagarsutflykt XLIV – Fagertärn

Fagertärn är, som det nästan låter, en riktigt liten sjö och det finns en vandringsstig runt sjön. Så fort det finns bra möjligheter att vandra och tidpunkten är lämplig, så vandrar jag gärna med kameran i högsta hugg. Nu var det inte så att jag hade kameran i beredskap för att hinna fotografera någon av de röda näckrosorna, eftersom de har vänligheten att hålla sig på sin plats. De är ju förankrade i sjöbottnen. Men när man är ute i skogen så kan det dyka upp något annat.

Vädret var strålande, solen sken och det var riktigt varmt. Dessutom fanns det gott om näckrosor. Problemet var bara att de var vita och jag var ju ute efter de röda. Efter närmare en halvtimmes promenerande började jag undra om jag över huvud taget skulle få syn på någon röd näckros. De upptäcktes av en växtintresserad student 1856 och då var det kanske gott om dem. När ryktet hade spritt sig om upptäckten så skulle alla växtintresserade ha en röd näckros i sin samling, vilket fick till följd att den höll på att utrotas. 1905 blev den emellertid fridlyst, så jag visste ju att det knappast vimlade av dem.

För någon vecka sedan läste jag för övrigt om att det uppenbarligen fortfarande är av intresse att lägga beslag på näckrosor. Någon hade stulit ett exemplar av världens minsta näckros i en botanisk trädgård i London. Den näckrosen, som verkligen var liten, upptäcktes 1987 och finns inte längre i vilt tillstånd.

Till sist lyckades jag i alla fall finna några stycken och när jag sedan vandrade tillbaka till bilen på andra sidan sjön så fann jag en hel del.

Området som är ett naturreservat var kolossalt rogivande men jag var inte helt ensam. Fåglarna kvittrade och det var bara att njuta av fågellivet och den vackert kuperade terrängen längs den ena sidan av sjön.

Jag försökte smyga mig på ett antal tofsmesar som kastade sig mycket snabbt från träd till träd medan jag jagade dem med kameran, men det var helt omöjligt för mig att få dem att hålla sig lugna så att jag kunde ta något foto. De satt sannerligen inte fast i bottnen men de verkade ha riktigt roligt och jag undrar om de inte till och med drev med mig, där jag försökte ta mig fram.

När jag mot slutet av min promenad tog mig över på en spång, satt där en trollslända och blängde på mig och den får på något sätt symbolisera avslutningen på min sjudagarsutflykt, en utflykt under vilken jag hade tur med vädret och fick se mycket och som utan tvekan gav mig nya impulser till kortare bilturer.

Åsynen av trollsländan kändes som en påminnelse om att det inte skulle dröja så länge innan det var dags även för mig att flyga i väg. Dessutom betydligt längre bort än till Skåne.

Härmed är således min reseberättelse om framför allt Skåne slut och de som har orkat följa den måste jag beundra. Men ni behöver ju inte läsa vad jag har skrivit. Men ha medlidande med mig, jag måste ju skriva!

En sjudagarsutflykt XLIII – Fagertärn

Jag brukar inte vara särdeles noggrann med frukost när jag är ute och far. Inte så att jag avstår från frukosten även om det händer då och då för att inte missa något speciellt. Det är mest tiden jag alltid har slarvat med och för det mesta blir den då sen. Så blev det den här dagen.

Först promenerade jag omkring i Vadstena för att se så mycket som möjligt av omgivningarna såsom klostret och slottet liksom den lilla båthamnen utan en tanke på att jag inte hade ätit frukost. Fast jag var ute tidigt på morgonen så man hade nog inte ens öppnat när jag började min promenad. Slutligen kom jag till Rådhustorget och där råkade det finnas en Coop Extra som var öppen så det var bara att trava in och välja ut lite färdkost. Det doftade ljuvligt av nybakat bröd så om jag inte var hungrig tidigare så blev jag det nu. Köpte alltså ett antal doftande frukostbullar men höll på att ändra mig.

På min väg till kassan stötte jag ihop med en dam bärandes en bricka fylld med smaskiga färska wienerbröd. Allt var sannerligen mycket attraktivt, både vad gäller wienerbröden och damen. Jag misstänker emellertid att det skulle ha varit betydligt svårare att lägga beslag på damen än på wienerbröden så för att inte få det bekräftat försökte jag varken charma damen eller wienerbröden. Utanför Vadstena stannade jag på en parkeringsplats och åt min frukost. Utan damsällskap och utan wienerbröd.

Efter Askersund gjorde jag en avstickare västerut och hamnade vid den lilla sjön Fagertärn i Tiveden, känd för sina röda näckrosor, som jag gärna ville se. Här är den ursprungliga växtplatsen för den näckrosen och de som numera har tagit sig på andra ställen härstammar härifrån.