Eftersom min reseskildring från Gotland och Öland nu helt överraskande upphörde, vilket i och för sig hängde ihop med att jag inte hade något mer att berätta om som möjligen kunde vara av intresse, så tänker jag nu fortsätta med sommarens utflykt nummer två, nämligen ned till södra Frankrike. Nu är väl inte heller den av något större intresse för eventuella läsare av bloggen, men den som så önskar kan alltid läsa inläggen i alla fall i brist på trevligare sysselsättningar. Om så är fallet kan jag bara beklaga.
En och annan i min bekantskapskrets kommer förmodligen att reagera och undra vart mitt löfte om att skriva om resan i Centralamerika tagit vägen. Det löftet kvarstår ograverat och det gällde att den skildringen ska följa på Nordkorea och Sydkorea. Man måste skilja på resor respektive utflykter!
Eftersom sonsonen W.L. befann sig i England så tyckte hans farfar att det inte var mer än rättvist att han också skulle få röra på vingarna och sticka i väg. Fast nu var det inte så mycket vingarna som rörde på sig utan det var hjulen på bilen. Jag tog den alltså med mig, något som jag tycker är en fördel, när jag ska göra en biltur.
Så lördagen den 28 juni gav jag mig i väg tidigt på morgonen. Det regnade och inte så lite heller vid vissa tillfällen, men ju längre bort från Surahammar jag kom desto mindre surt blev vädret. Jag hade varit i valet och kvalet om jag skulle titta in hos mina vänner i Blekinge och Skåne på vägen söderut, men beslutet blev att jag struntade i dem. Det innebar en lättnad att jag tog ett sådant beslut. För dem. Det visade sig att de inte heller ville ha något med mig att göra när jag var på hemväg, men till den saken får jag kanske återkomma.
Innan jag vände kylaren rakt söderut blev det västerut via Köping, Arboga och Örebro. I trakten av Askersund stod tre tranor vid vägen och pekade näbb åt mig och undrade naturligtvis vart jag var på väg. Och så kom jag till Motala, där jag hade åkt många gånger tidigare och senast jag passerade här var det en hel del vägbyggen på gång. Det var bara det att plötsligt visste jag inte var jag var. Motala var borta! Men en skylt mot Jönköping dök upp ibland och det var jag tacksam över.
Det intressanta var att inte heller min GPS hade en aning om var jag var, så vi var två om den saken. Bilen bara flöt omkring på GPS-en, så uppenbarligen flög jag och det var väl på vippen att jag vände hemåt igen. Jag började bli orolig för min mentala status. Men vägen var bra. Så där höll det på mycket lång tid och vid ett tillfälle stod det på min GPS ”Kör till grusväg”. Om det var en uppmaning (det fanns ingen interpunktion efter) eller bara en information, vet jag inte, men jag föredrog faktiskt den fina breda asfalterade vägen. Inte förrän jag hamnade i trakten av Ödeshög på Europaväg 4 fattade både min GPS och jag var jag var. Det visade sig att man hade byggt en ny väg rakt över Östgötaslätten utan att informera mig och jag fick därmed en känsla av att det kanske skulle vara på sin plats att uppdatera min GPS. Det är sådant man ska tänka på innan man ger sig i väg och jag kunde nu bara hoppas på att man inte hade byggt alltför många nya vägar nere på kontinenten.
När min bil enligt GPS-en så att säga lättade från allt vad vägar hette och jag ”flög”, passerade jag Fågelsta, ett minst sagt passande namn, men dessförinnan hade jag passerat över Stora Hammarsundet (foto). Det var där som det 1828 inträffade en färjeolycka med 25 dödsoffer, när folk var på väg hem från marknaden i Askersund. En oxe föll i vattnet och när alltför många försökte hjälpa till att dra upp den på färjan så trycktes färjan ned och färjlinan gick av.
erlandlevi 