Adrenalinkick

Så hamnade jag där igen och begrep inte alltför mycket. Givetvis var det tekniken det gällde.

Jag har ju skaffat ett externt minne och det fungerar utmärkt. Det är ju tur att det i alla fall fungerar, för det interna minnet – den biologiska varianten – kan man ibland fundera över.  Allt tyder i alla fall på att det externa fungerar. Det var bara det att jag för ett antal dagar sedan fick problem med Outlook och Windows Live Mail så jag såg till att byta lösenord. Jag gjorde det till och med ett par gånger, eftersom datorn tydligen önskade det. Jag vet inte vem som var kräsen i sammanhanget för jag gjorde precis som man ska göra.

Därefter fick jag inkalla expertisen, Sonen, som ordnade det hela snabbt. Men då återstod också att se till att det externa minnet flyttade över allt till OneDrive. Det borde vara en fördel med tanke att det är just det som jag betalar 900 kronor för per år och inte bara för att kunna gå omkring på samhället och stoltsera med att jag använder mig av OneDrive. Byter man lösenord på ett ställe så blir det emellertid rena rama kedjereaktionen.

I morse fortsatte krånglet men nu var det givetvis något annat. Jag fick mer besvär än vanligt med att ”Internet Explorer har slutat fungera”, något som naturligtvis aldrig drabbar någon annan. För det mesta fixar det sig, men inte den här förmiddagen. Så när Sonen ringde för att vi nu skulle ordna till det där som saknades för det externa minnet, så passade jag naturligtvis på att förklara för honom att internet inte fungerar och att jag hade plockat fram papper för att ta kontakt med Glocalnet. Varvid den käre och uppskattade Sonen – hur länge till frågar jag mig dock – med ett helt klart ironiskt inslag i rösten som måste ha låtit över halva Sunnersta säger ”och vad pratar du nu med?” Jag förklarade att det gällde Skype och fick då veta att då fungerar ju internet.

Tala om att adrenalinet började röra på sig. Nu är det i alla fall en tröst att det bara är Sonen som känner till hur okunnig man kan vara och jag skulle aldrig få för mig att berätta detta för någon annan. Kor har ju rätt att vara ”dumma”, så frågan är om det inte vore lugnare för mig och mina nerver att bara få ligga på en gotländsk äng och idissla. Då hade jag sluppit visa att jag inte begriper skillnaden mellan internet och Internet Explorer. Kor slipper nämligen använda datorer. Men jag fick aldrig chansen att välja. Det finns absolut fördelar med att vara kossa!

För övrigt så började också Internet Explorer – utan någon handpåläggning av Sonen – att fungera på eftermiddagen. I stället dök det upp andra problem! Men dem tänker jag lösa utan Sonens hjälp, i alla fall till att börja med. Det sägs att man sparar mycket tid när man använder datorer. Det betvivlar jag, för då har man inte räknat med att man ska lösa en massa problem också.

Gotland och Öland XVIII

Fårö är sannerligen inte särskilt stort till ytan så det dröjde inte alltför lång tid innan jag återkom till hamnen vid sundet över till Gotland. Nu var jag först i kön till färjan, vilket naturligtvis betyder att det inte var någon kö när jag kom dit. Men det hjälpte inte, för kaptenen på Bodilla hade lunchpaus och eftersom jag hade ätit upp mina tre wienerbröd vid Fårö kyrka fick jag nu nöja mig med ett par minibaguetter.

Strax intill kunde jag passa på att titta på en väderkvarn, som emellertid någon gång hade förlorat sina vingar och lite därifrån låg några mindre hus. Ett av dem var ett så kallat lambgift (foto) som användes som skydd för fåren. De betade nämligen ute året om så det fanns nog behov då och då att kila in i huset som var täckt med ett tjockt lager ag.

När jag väl kommit över med färjan tog jag en sväng runt sjön Bästeträsk. Den sjön har minst sagt blivit känd sedan en tid på grund av de demonstrationer som har ägt rum där och fortfarande äger rum mot att företaget Nordkalk vill utöka sin brytning av kalk i området. Protesterna mot den utökade kalkbrytningen inleddes 2012 och för närvarande behandlas visst frågan i högsta instans.

Jag såg inga demonstranter eller protestanter i området men däremot passerade jag genom Nordkalks industriområde, där det såg ganska dammigt ut, men man vet ju hur kalk fungerar. Sedan höll jag mig vid kusten så länge som det var möjligt och kom bland annat till det idylliska Lickershamn. Här finns Gotlands högsta rauk, den 27 meter höga Jungfrun. Rauken har fått sitt namn av att jungfrun Öllegard ska ha störtat sig i havet med sin älskade Helge. Den sortens legender finns överallt i världen. Det blir liksom mera intressant då.

 

Gotland och Öland XVII

Uppe vid Fårö fyr var situationen densamma som vid Hoburgen fast omvänd. Jag kunde inte komma längre utan att bli blöt om fötterna. Så nu fick jag vända söderut för att ta mig ut till raukarna vid Langhammars. På vägen dit fanns det en skylt som varnade för lamm, men det oroade mig inte särskilt mycket, eftersom jag inte är rädd för lamm.

Till Langhammars raukområde kom jag via en sträcka med massor av enar som blev lägre och lägre ju närmare det blåsiga havet jag kom. Men nu blåste det inte, så jag kunde vandra omkring och titta på den ena mest fantastiska rauken efter den andra. Sannerligen ett speciellt landskap.

Här stötte jag inte bara på ett stort antal raukar, vilket i och för sig inte var någon överraskning, eftersom de var skälet till att jag hade tagit mig dit, utan också en stor snok. Den låg och jäste i solskenet på stenarna nere vid vattenbrynet och vi hade lite kurragömmalek ett bra tag, eftersom jag ville ha några foton, något som den inte alls var lika intresserad av. Den kunde inte gärna veta att jag var ute i helt fredliga syften. Men ett antal foton fick jag.

Det visade sig – jag kunde nämligen inte se det på min karta – att det gick att köra söderut på någon mindre väg längs kusten. Jag kom på den vägen genom en liten chansning och kom därför ganska snart till Digerhuvud längs en vacker kuststräcka. Även Digerhuvud är ett stort raukområde, men det är inte alls lika imponerande som Langhammars. Självfallet klev jag omkring också här och här var det faktiskt mera av klättring nära vattnet.

Lite senare kom jag till en liten ”by” med ett antal mycket pittoreska fiskestugor. Den heter Helgumannen. Kanske borde den ha hetat Helgukvinnan. På 1800-talet bodde nämligen här Båta-Bol som var en kvinna som levde på fisket. Hon levde ensam med egna garn och nät och har blivit känd för att hon en gång ensam seglade med sin fisk härifrån till Visby. Varför har inte Feministiskt initiativ utnyttjat henne? Fast kanske är det så att hennes tidiga framfart mera visade någon form av dåtidens manlighet.

Gotland och Öland XVI

Det tog fem minuter att komma över till Fårö med vägverkets färja Bodilla, vilket betydde att det var en gratis resa. Sundet är 1 500 meter brett så det måste ha varit mycket trångt när den fransk-engelska flottans hundra fartyg låg här, men den behövde i alla fall inte trängas med Vägverkets färjor. Min förhoppning var att jag på andra sidan sundet skulle finna någon informationstavla över Fårö så att jag lättare skulle kunna ta mig runt dit jag ville, men någon sådan såg jag inte.

I stället stannade jag till vid Fårö kyrka, där det fanns en informationsbutik, men den enda information som jag kunde få fram där var att den butiken öppnade först klockan tio. Eftersom det var strålande sommarväder så passade jag på att avsluta min från ICA Bungehallen i Fårösund inköpta frukost genom att smälla i mig tre färska smaskiga wienerbröd. Det bara vimlade av kalorier eller joule, men det var förbaskat goda sådana. Därmed ansåg jag dagen vara räddad och fortsatte min färd, för att vänta till informationsbutikens öppnande var jag inte intresserad av.

Ön är inte särskilt stor och efter ett litet tag hamnade jag i något som väl får anses vara typiskt för Fårö, nämligen Sudersands semesterby, där jag kunde konstatera att en del av området hade ett gäng pensionärer lagt beslag på. Det var antagligen lämpligt innan den stora strömmen av turister väller in över ön. Här fanns ett minnesmärke över Olof Palme, som hade stark anknytning till Fårö.

Tog mig sedan på någon liten väg, som jag hade lyckats finna, ut till Ava och hamnade bland en hel massa Fåröfår. Det är kanske fåren som kommer på andra plats efter turisterna på ön, men vid den här tiden var i alla fall fåren flest. Jag var riktigt ensam. Bortsett från pensionärerna, som förmodligen snällt höll sig till semesterbyn. Jag undrar när jag kommer att bli lika snäll.

Jag fick möjligheten att studera fåren lite närmare – jag var nämligen tvungen att vända här  – och kunde konstatera att det fanns gott om svarta får. Det gladde mig att veta att jag inte var det enda svarta fåret. Med den tillfredsställande erfarenheten körde jag vidare till Holmudden, där man har placerat en fyr längst ut, vilket egentligen inte är så underligt, eftersom det är Fårös nordostligaste udde. Där har fyren stått sedan 1847 ovanför en mycket stenig strand med massor av fåglar i verksamhet.

Gotland och Öland XV

Som jag nämnde i fredags så är det lite stiltje på datorfronten. Inte för datorn, eftersom den kör för fullt dygnet om, utan för mitt utnyttjande av dess fulla kapacitet. Som det ser ut nu, så ska överföringen av mina foton vara klar på torsdag förmiddag och då kan jag åter komma åt fotona från Korea. Så i stället får det i dag bli lite fortsättning om Gotland.

Trots min besvikelse över den förlorade kampen mot fasanen så gav jag inte upp min resa utan hamnade efter ett tag ute på den gotländska östkusten vid Kyllaj. Det kändes lite som att ha hamnat vid världens ände, men en mycket idyllisk sådan, där det flaggades vilt med den gotländska flaggan. Den har en bagge på blå botten och antogs som flagga redan 1936, så det är inte något nytt påfund. Det är kanske lika bra att flagga mycket just här med tanke på hur situationen har utvecklat sig i Ukraina, så att Vladimir Putin vet när han har kommit fel, fast det tycks han inte bry sig om.

Jag var inte den första utbölingen som kom hit, för redan 1741 var Carl von Linné på besök här, men han hade inte någon kamera med sig. Ändå beundrade han mängden av raukar som stod här högt över vattnet och verkligen imponerade både på honom och på mig. Det var första gången han såg raukar som han kallade ”stenjättar”.

Jag vet inte vid vilken tid Linné var här men kanske kunde han lika mycket som jag inte bara glädja sig åt raukarna utan också njuta av den intensiva doften från alla syrenerna samtidigt som utsikten längs kusten åt norr i den klara morgonluften var fin.

Jag följde inte i Linnés fotspår, vilket inte skulle ha varit särskilt lätt när man kör bil, så jag hamnade efter ett tag i Fårösund. Passade på att handla frukosten i ICA-butiken som skyltade med två olika öppningstider, vilket verkade lite underligt. Av skyltarna vid vägen förstod jag att det under semestertid måste vara kolossalt långa väntetider – inte till ICA-butiken – och därmed köer för att ta färjan över Fårösund till Fårö. Nu var det bara att köra på tuggandes på en baguette.

1854 låg den fransk-engelska flottan med hundra fartyg just här i samband med Krimkriget och avvaktade sitt anfall mot ryssarna på Åland. Det anfallet gick riktigt bra, så den ryska halvfärdiga fästningen Bomarsund sprängdes och sedan dess har man varit överens om att Åland ska vara demilitariserat. Och någon risk att de två gula vägfärjorna skulle vidta några krigiska åtgärder verkade uteslutet.

Fotot visar färjan i Fårösund och det som i bakgrunden ser ut som Tjocka Bertha, den tyska kanonen med 42 centimeters kaliber som man använde under Första världskriget, är bara en kalkugn.

 

 

 

Gotland och Öland XIV

Natten tillbringade jag på parkeringsplatsen vid Tingstäde träsk och hade tänkt jag skulle utnyttja vattnet grundligt på kvällen, men så blev det inte. Det blev ingen heltvätt, eftersom det på kvällen till min förvåning dök upp ett antal bilar och folk badade. Jag började fundera på hur härdade gotlänningarna egentligen är som är så pigga på ett kallt kvällsbad.

På morgonen var det emellertid min tur att testa vattnet och jag kunde snabbt konstatera att man inte alls behövde vara härdad. Jag simmade omkring i riktigt skönt vatten och det var kanske inte så underligt eftersom sjön inte har ett större djup än 1,7 meter, vilket innebär att jag skulle ha kunnat promenera till andra sidan med näsan över vattenytan. Nog för att många anser mig lite tokig, men jag hade i alla fall inga planer på den promenaden. I och för sig hade jag gott om tid, men jag hade ändå lite svårt att förstå vitsen med den vandringen och tiden kunde säkert utnyttjas till något vettigare.

Ett par mil efter att jag hade lämnat Tingstäde träsk och kände mig riktigt fräsch dök det upp en fasan på vägen, så jag stannade. Givetvis med kameran i högsta hugg. Det blev lite av den där hackspetten i Kalle Ankas jul. Så fort som jag gick ut försvann fasanen ned i diket och så fort jag satte mig i bilen igen, så dök den upp. Detta upprepades flera gånger och jag förstod att den gjorde det bara för att retas med mig, men ett par foton fick jag i alla fall. Jag väntade emellertid tålmodigt i bilen, men när jag trodde att den hade slutat reta mig och gett sig av, så gav jag mig av. Tittade i backspegeln och vad får jag se. Fasanen! Som står där och tittar retfullt på mig. Tidigare hade den hållit sig framför bilen. Den gick segrande ur kampen mellan oss, det måste jag erkänna.

 

Gotland och Öland XIII

På vägen från Ardre luke blev jag hejdad på den lilla grusvägen inne i skogen av några svartingar. Det var inte så att det plötsligt dök upp ett antal mörkhyade män på vägen, som man möjligen skulle ha kunnat misstänka var någon rest från invånarna på Torsburgen och som klarat sig i den djupa skogen genom århundradena. Det var betydligt mindre varelser och de var så svarta som det någonsin går att bli. Det var nämligen kaninungar som skuttade omkring.

Innan jag lite senare kom bort från den dammiga grusvägen kunde jag passa på att titta på mängder av Adam och Eva, de vackra orkidéerna (foto) och senare passerade en räv över vägen. En mindre safari med andra ord.

Kom så småningom till Roma kungsgård varifrån landshövdingar på Gotland styrde och ställde fram till 1832 från det att Gotland 1645 hade blivit svenskt.

Här låg också Roma kloster som bara är en stor ruin men ger ett mäktigt intryck. Det uppfördes 1164 av cisterciensermunkar men när sedan reformationen kom på 1500-talet så var det slut med klostrets verksamhet och det förföll undan för undan. En hel del av byggnadsmaterialet i kungsgården kommer från klostret.

Så småningom kom jag fram till ett betydligt modernare byggnadsverk, nämligen Tingstäde fästning, som byggdes 1904 – 1914. Det är normalt öppet för besök men då får man inte vara på Gotland vid den tiden då jag var där, för det öppnade inte förrän i vecka 26. Det hade säkert varit intressant att få studera det inifrån, vilket man kan göra. När det är öppet!

Fästningen hade naturligtvis en viss betydelse under första världskriget liksom kungsgården i Roma hade det under andra världskriget, eftersom man då hade ett flygfält där.

 

Rovdrift

Äntligen har de åkt! Rovdjuren från Sunnersta.

De dök upp i Surahammar på torsdagseftermiddagen – chocken innebar att jag inte orkade skriva något inlägg på bloggen i går utan tvingades vänta till i morse – och stannade i ett helt dygn, vilket innebär ungefär 23 timmar för länge. Jag kan förstås inte säga att de dök upp helt oförhappandes, eftersom jag hade haft vänligheten att bjuda dem att komma till Surahammar. Men vem hade bett dem stanna i 24 timmar? Det som nu vid 20-tiden återstår är en tredjedels flaska Marques de Arienzo 1996 och den försöker jag sitta här vid datorn och trösta mig med och jag är ganska säker på att den uppsättning flaskor jag haft av den årgången nu är definitivt upplöst. Och inte lär jag kunna få tag i fler på Systembolaget utan då får det bli mera aktuella årgångar.

Nu vore det väl kanske lite övermaga att anklaga sonsönerna för att ha bidragit till tömningen av vinförrådet, men det var inte nog med att de själva kom till Surahammar. De hade till och med släpat med sig Sonen och då är man naturligtvis tvungen att bjuda på någon flaska vin till maten.

Hur som helst så hade jag lagt hela torsdagsförmiddagen på att köpa in varor i Västerås och släpat hem ungefär en halv kossa för att de möjligen inte skulle svälta ihjäl vid sitt hastiga besök här. Får de ingen mat i Sunnersta? Eller hade sonsönerna möjligen tvingats ligga lågt med intagandet av föda under de senaste månaderna? Jag hade besökt City Gross och ICA Maxi samt Norells Trädgårdscenter, fast på det sistnämnda företaget var det förstås sten för altankanten som gällde.

Hela kossan gick inte åt, utan det blev några rester kvar som jag placerade på hemlig ort – det gjorde jag naturligtvis i smyg – för att själv försöka överleva några dagar till, med den förmodligen utsiktslösa förhoppningen att pensionen kommer att utbetalas någon vecka tidigare under augusti,

Jag hade till och med fixat till – för att göra mig till riktigt – en halvliters bananmilkshake till var och en av dem vid deras entré, när de anföll genom den väl tillbommade villadörren, med baktanken att de kanske skulle nöja sig med den saken. Men inte! De skulle även ha del i kossan som grillades på gräsmattan och åts med glupande aptit. Det är de resterna jag är tvungen att leva av under den kommande helgen och veckan. Jag såg till och med min granne J.K. gå med vattenslangen och medlidsamt skaka på huvudet.

Rovätandet låter jag symboliseras – eftersom det rörde sig om ”svenskt kött” – av två exotiska djur (foto) som jag stötte på under min resa på Gotland.

 

Gotland och Öland XII

Vid Lojsta slott hade det alltså funnits en forntida befästning men jag såg inget av den, fast jag letade inte heller. Men för att kompensera denna eventuella förlust körde jag via Gammelgarn till Torsburgen för att besöka Nordens tredje största fornborg. Trots att dagen hade börjat lida mot sen eftermiddag var det fortfarande riktigt varmt och torrt och det dammade rejält efter mig när jag körde på grusvägarna.

Jag hamnade först vid ett ställe som heter Tjängvide luke och luke är det gotländska ordet för en öppning i bergkanten. Det var bara att ställa bilen och konstatera att tornet som fanns i närheten inte rekommenderades att beträda. Tvärtom så ansågs det tyvärr vara livsfarligt, så till och med jag avstod med en viss tvekan, eftersom jag gärna skulle ha velat titta på denna jättestora fornborg uppifrån för att inte tala om vilka vyer över landskapet man skulle ha haft uppifrån tornet.

Det fanns stigar men dåligt med skyltning. Jag travade emellertid i väg – en av anledningarna varför jag hade åkt dit var ju att se mig omkring – och hamnade bland jättestora klippblock, som jag förstod hade varit ett förnämligt skydd för folket en gång i tiden. Men när jag hade dragit omkring där en stund i naturen, började jag undra var jag hade ställt bilen och kände en viss oro över att jag inte hade kompass i kameraväskan, men jag kan inte ha allt där. Emellertid lyckades jag efter ett litet tag finna vägen tillbaka.

Eftersom det också fanns en annan luke, nämligen Ardre luke, så körde jag dit. Där var naturen helt annorlunda och där syntes mycket tydligt de uppbyggda höga vallarna av sten.

Torsburgen är 1,2 kvadratkilometer stor och ligger på en höjd av 71 meter. Jag kunde skymta Östersjön (foto) men när den verkligen fungerade som bebodd fornborg växte där kanske inga träd och utsikten måste ha varit vidunderlig. Fast jag betvivlar att man brydde sig. Fornborgen var ju till för att skydda sig mot fiender.

 

Gotland och Öland XI

Öja med sin kyrka, sina väderkvarnar och orkidéer var vackert, men på Gotland tycker jag det verkar vara vackert så gott som överallt.  Någon mil efter Öja och min picknick i det gröna hamnade jag vid Kattlunds gård i Grötlinge. Det är numera en museigård med framför allt en magnifik ladugårdslänga som delvis (den delen med de rundade portarna) är från medeltiden. Det är den enda kvarvarande medeltida gården på Gotland.

Ladugårdslängan såg minst sagt lite egendomlig ut med en massa ”småhus” längs väggen, som man på avstånd skulle ha kunnat ta för fågelholkar. Fast kanske skulle man kunna säga att det var en form av holkar. Man hade nämligen varit tvungen att förstärka byggnaden en gång i tiden, eftersom taket, som utgjordes av korsordsgräset ag, blev för tungt för murarna. Således satte man in bjälkar i murarna och där de stack ut klädde man in dem med lådor och dessutom fäste man bjälkarna med kraftiga kilar. Man satte också skifferplattor ovanför de utskjutande delarna som skydd.

Samtidigt som jag verkligen njöt av den här riktigt vackra byggnaden kunde jag höra göken ropa. En sådan kombination av upplevelser samt vackert sommarväder gjorde att detta blev dagens höjdpunkt.

På Gotland finns inga slott, så jag måste erkänna att jag blev en aning ställd, när jag såg en skylt till Lojsta slott. Det är emellertid ett gotländskt ord för en forntida befästning och en sådan hade funnits i trakten av det vackra Lojsta träsk med sina tre små insjöar. Det kändes inte som på Gotland, när jag stod vid badbryggan i Lojsta träsk och tittade på en riktig bergknalle på andra sidan det lilla vattnet.