Möte.

Willy:s med sin nya skepnad inombords och med sin mängd av varor till skillnad mot tidigare tycks suga till sig invånarna i Surahammar mycket mera nu än förut. Om det beror på att affären har blivit attraktivare eller på grund av att det är lika bra för de trogna ”jag har handlat på Konsum sedan jag föddes”-personerna att börja acklimatisera sig till en ny tid utan Konsum/Coop, vet jag inte, men oberoende av det så möter jag numera en mängd gamla ansikten. Ja, inte bara ansikten för den delen utan de har släpat med sig hela kroppen plus en varuvagn samt ibland till och med make. Makan var nog redan en handlande människa.
I dag när jag stod framför fisken och plockade till mig en förpackning kallrökt lax för att till helgen ha på det nästan svarta fullkornsrågbrödet toppat med massor av Hovmästarsås, vänder sig en man om, tittar på mig igenkännande samtidigt som jag känner igen en tidigare kollega B.A. Ibland är minnet förunderligt för jag kände igen honom genast och detta trots att det nog var tjugo år sedan vi sågs. Givetvis trevligt att träffas, så vi stod där en lång stund och hindrade folk från att köpa fisk, vilket antagligen var en välgärning för fisk kan väl inte vara nyttigt.
Jag visste att B.A. hade gett sig av till Filippinerna och hade hört att han hade återvänt till Sverige. I Filippinerna hade han bott i 18 år, där han arbetat med golfbanor och det hör till saken att han var en av dem som i högsta grad fanns med vid skapandet av Mossfallets golfbana. Där tränade han också Gittan (foto).
Att han inte gillade den svenska vintern framgick och vad hans filippinska fru, som var med och handlade, tyckte framgick inte, men jag kan tänka mig det. Jag vet att i huvudstaden Manila når temperaturen normalt dagligen och året runt upp till 30 grader. Jag föredrar klimatet här. Fast någon dag då och då skulle det inte vara helt fel med 30 grader på vintern och då menar jag plusgrader.

Strömstare.

I går var vädret åter strålande så jag tog en vända till brevlådan några kvarter bort och fortsatte därefter ned till Kolbäcksån med en förhoppning att finna något fotomotiv och om inte annat så för att få andas lite skön sval luft. Det var fortfarande lite kallt och dragigt, så den riktiga vårkänslan ville inte infinna sig. Snön smälter långsamt i solskenet och jag har kvar en mindre hög på altanen.
Nere vid ån fanns naturligtvis de vanliga änderna som nu hade fått lite större yta av öppet vatten men där fanns nyis. Nätterna är riktigt kalla. Till min glädje fick jag snart se en strömstare, men när jag försökte komma något närmare för att få ett hyfsat foto, så skrämde jag naturligtvis bort den där den satt på kanten av isen.
Stod länge och hoppades att den skulle dyka upp igen, men det gjorde den inte, så jag började gå hemåt och gick över ån. Väl över på andra sidan kom två strömstarar flygande och satte sig på strandkanten på den sida som jag just hade lämnat. Så jag började ta mig försiktigt tillbaka över den lilla bron och lyckades få ett par nöjaktiga foton på båda två från bron. När jag sedan kom över visste jag precis var de skulle sitta, eftersom de inte skulle kunna ses på grund av stenarna bakom dem. Tack vare ett träd kunde jag faktiskt smyga mig närmare och lyckades ta ett antal hyfsade foton på ganska nära håll, dessutom ett par foton med både hanen och honan samtidigt. Mycket nöjd och lite frusen vände jag hemåt för att njuta av lite läsning och ett antal bitar mörk choklad.

Lancashiresmedjan.

Avslutar min lilla rundvandring på bruksområdet i Ramnäs vid den gamla lancashiresmedjan. Den ligger mellan de två herrgårdarna men på Kolbäcksåns västra sida.
Lancashiremetoden infördes i Ramnäs vid mitten av 1800-talet, men under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet ersattes lancashiremetoden av modernare metoder för smidbart järn. Det intressanta är att den här lancashiresmedjan var den sista i världen som lades ned och det skedde 1964. I princip står smedjan kvar precis som när den lades ned med alla utrustning inne.

Schenströmska herrgården II.

Till skillnad från Tersmedenska herrgården har det varit en hel del aktivitet i Schenströmska herrgården under ett antal år. I och för sig har man nu skapat ett ”Kuskens café” i den Tersmedenska herrgården och jag tänkte att jag skulle göra ett besök när man åter öppnar och det har blivit lite varmare.
Schenströmska har däremot blivit en konferensanläggning och serverar middagar. Det har blivit några riktigt fina julbord där under de tidigare ägarna. Dessutom har Surahammars kommun haft en hel del representation här och vi har haft middagar för våra vänorter här, något som har varit mycket uppskattat både med tanke på maten och miljön.

Schenströmska herrgården I.

Jag fortsatte min promenad på bruksområdet i Ramnäs i något angenämare väder än i dag.
Tvärs över Kolbäcksån från Tersmedenska herrgården ligger Schenströmska herrgården, där det under de senaste åren varit betydligt mera aktivitet än på Tersmedenska.
Herrgården blev klar 1762 och byggdes av Magnus Schenström, men verksamheten gick uppenbarligen inte särskilt bra under hans efterträdare, en brorson, och herrgården och verksamheten såldes 1834 på auktion och köptes av konkurrenten på andra sidan ån.

Grannfrun I.

Jag har förstått att livet snart inte kommer att vara som det har varit, men i och för sig har det aldrig varit som det har varit för hur skulle det ha varit om livet alltid hade varit som det har varit.
Det som emellertid just nu gör mig deprimerad är att jag inser att ljuset snart slocknar för evigt. Inte så att jag har gått och blivit sjuk eller känner någon form av dödslängtan. Det är bara så att gardinerna har försvunnit från grannfruns fönster ut mot gatan och mot mitt arbetsrum. Nu är jag inte särskilt intresserad av hennes gardiner – däremot skulle jag behöva fråga henne om hur jag ska tvätta mina egna – men jag förstår vad det innebär. Snart försvinner troligen också de två lamporna i samma fönster – min enda glädje frampå kvällarna. Grannfrun är på väg att flytta. Det går väl för sig men måste hon verkligen ta med sig lamporna? De har i åratal lyst upp min tillvaro under den mörka årstiden, den årstid som varar i ett halvår.
En liten tröst i mörkret är att mörkret snart försvinner och lamporna ändå skulle få vila sig i ett halvår, men jag ser med bävan framför mig hösten med alla höstdepressioner, förkylningar, regniga kvällar, inställda promenader och tristhet i största allmänhet och så tillkommer grannfruns saknade lampor. Ja, de tillkommer ju inte utan tvärtom!
Som sagt var, livet blir inte som det har varit men det har det aldrig varit.
🙂 🙂 🙂

Tersmedenska herrgården II.

Jag tänkte att jag skulle få en lite bättre bild av huvudbyggnaden till Tersmedenska herrgården och det fick jag också fast med vissa besvär. Den ligger ovanför forsarna i Kolbäcksån och jag var ute för att få en promenad samt ta några foton. Den här tiden på året är ganska bra att fotografera byggnader för när den efterlängtade våren kommer – i år tycks den sannerligen dröja – blir träd och buskar gröna och skymmer mycket.
Här hade man tydligen tänkt på den saken och redan hunnit såga ned en del av buskagen. Tyvärr hade man inte också skottat med tanke på att jag skulle komma och att gå omkring på det här området i lågskor var kanske inte det allra bästa tillvägagångssättet för att ta sig fram och tillbaka. Men jag klev tappert på och det ska vara lite motigt när man vandrar.
Jag kunde till sist få en hyfsad bild på huvudbyggnaden i sin empirestil.
Historiens vingslag känns ofta på sådana här platser fast det förutsätter naturligtvis att man har läst historien dessförinnan. Hur som helst så hade Katarina Stenbock, änka efter kung Gustav Vasa, ägt det här området. Det var en del av hennes änkepension. Men om hon själv någon gång besökte det vet jag inte. Jag tvivlar på det.

Tersmedenska herrgården I.

Efter mitt stopp vid Ramnäs kyrka förflyttade jag mig längs den mycket raka genomfartsleden genom Ramnäs till samhällets norra ände, där jag svängde ned mot det gamla bruksområdet på Bruksvägen förbi Tersmedenska herrgården (foto). I och för sig kommer man den vägen också till det nya bruksområdet med bland annat sin kättingtillverkning vid Ramnäs bruk, en tillverkning som påbörjades redan 1876 och bruket är ett av de få företagen i världen som tillverkar kätting för off-shore-verksamhet.
Herrgården byggdes 1801 av Per Reinhold Tersmeden och några år före sin död köpte han också Schenströmska herrgården på andra sidan Kolbäcksån.
Ån är här uppdämd och jag såg en man sitta på isen och pilka medan damen i sällskapet njöt av solen. Det var den Internationella kvinnodagen, så han skulle väl se till att ordna middagen.

Ramnäs kyrka.

Förra fredagen körde jag de tio kilometerna upp till Ramnäs, eftersom vädret var riktigt vackert, för att se mig omkring lite och framför allt ta en promenad på det gamla bruksområdet.
Först hamnade jag emellertid vid kyrkan med sin i Sverige ovanliga lökkupol, som skapades 1740. Kyrkan lyste vackert brungul i vårvintersolen. På kyrkogården ligger bland andra Per Reinhold Tersmeden som avled 1842 och som byggde den Tersmedenska herrgården.
Redan på 1400-talet fanns det en kyrka på platsen men sådan som kyrkan ser ut i dag blev den 1792.
Ramnäs kyrka, liksom sorgligt nog många andra kyrkor, har drabbats av kopparstölder och 2011 stal man en del av koppartaket. Jag misstänker det är därför som taket skiftar i färg.

Västsura herrgård.

För att avsluta mina kulturella utsvävningar om lite av vad som finns i kommunen väster om tätorten Surahammar, så stannade jag på min revisionsutflykt också till nedanför Västsura herrgård, som är från 1700-talet och ligger i en sydsluttning. Fram till 1907 ägdes herrgården av brukspatronerna på Ramnäs, det som senare hette Ramnäs bruks AB.
1951 inrättade skogsvårdsstyrelsen en skogsbrukskola här, men redan under 1800-talet hade brukssocieteten inrättat ett institut för undervisning i skogsbruk, som emellertid lades ned 1860 efter ungefär 20 år. Under 1990-talet blev skolan en filial till Naturbruksgymnasiet i Sala.
När undervisningsverksamheten helt lades ned blev herrgården ett boende för personer med missbruksproblem och sedan några år är det nu ett tillfälligt asylboende enligt ett avtal med Migrationsverket. Det är företaget Attendo Care som har bedrivit verksamheten för missbrukare och asylsökande.
1998 brann huvudbyggnaden ned men byggdes snabbt upp igen med sitt tidigare utseende.