Här har jag under flera år lagt ned en massa energi på att försöka få ungdomarna i Surahammar att lära sig tala svenska – suramålet är varken svenska eller en dialekt – och engelska och till och med både hyfs och allmänbildning. Men det är som vanligt. Någon tacksamhet från omgivningen får man inte.
I stället blir det bara elände. Jag gjorde i alla fall mitt bästa under några år, men det ska nog erkännas att allt inte föll i god jord. Vad det beror på vet jag naturligtvis inte, men beviset är tydligt nog. Nu tänker jag inte speciellt på mina föredettingar som ingår i A-laget och hejar mycket glatt varje gång jag passerar dem på väg till och från biblioteket och gillar när jag stannar och pratar med dem. Den övriga delen av samma generation som jag försökte fostra har nu nått den nivån att de sitter och bestämmer. De borde alltså kallas B-laget – och letar naturligtvis hela tiden efter att kunna ge igen. Fast jag tycker att de går till överdrift, för så illa var det väl ändå inte.
I alla fall är jag tacksam för att de inte – ännu i alla fall – har beslutat sig för att ge sig på mig personligen eller på mitt lilla lantbruk i sitt raseri. I stället ger de sig på symbolen för vad jag stod för i början av min storslagna karriär, Skogslundsskolan. Den river man nu! Här i tätorten Surahammar river man skolan men behåller högstadiet medan i den norra centralorten Virsbo lägger man ned högstadiet och behåller skolan. Det verkar absolut inte konsekvent.
Fast vad jag har hört från välunderrättad källa – det vill säga Facebook – så har nu rivningsfirman gått i konkurs och det innebär att de styrande nu får möjligheten att K-märka en ruin. Sådana är K-märkta både lite här och där ute i världen och en del finns till och med på Unescos världsarvslista, så vem vet vad som kommer att hända här. Hur som helst så har man nu lyckats nå dit mina elever ständigt försökte nå, nämligen att riva skolan till hälften.
erlandlevi 