Det ingår så att säga i sviterna av det arbete jag en gång har sysslat med, att inse att skolan är viktig. Fast för egen del måste jag nog erkänna att det tog förbaskat lång tid innan jag insåg den saken. Just det – att jag hade svårt att fatta – har gjort att jag varit mån om att sonsonen W.L. skulle undvika samma problematiska skolutveckling som jag gjorde.
I och för sig gick allt bra för min del, men jag misstänker att det nog mera var tur än skicklighet. Förmodligen satte lärarna tillräckligt höga betyg för att jag ständigt skulle flyttas endast tack vare att det var deras enda möjlighet att bli av med mig. Bara tanken att behöva stöta ihop med mig regelbundet ett helt år till kunde nog göra vilken lärare som helst gråhårig.
W.L. hade inte varit alltför lång tid på sin nya skola, Kunskapsskolan (foto) i Uppsala, förrän jag insåg – föräldrarna hade säkert insett det ett bra tag tidigare – att här kunde behövas en insats och grabben hade ingenting emot den saken. Så vi kämpade tillsammans och jag lärde mig en hel del. Om grabben gjorde det är jag emellertid mera tveksam till. Det blev så småningom framför allt Spanska som vi arbetade med – i högsta grad distansutbildning – och jag lärde mig massor. Grabben blev av allt att döma totalt avskräckt och resultatet blev att han hoppade av det ämnet! Den pedagogik jag en gång hade lärt mig fick sin slutliga knäck.
Så häromdagen ringer W.L. och meddelar att han ska gå på sommarskola – så var det alltså med den saken tänkte jag. Han slutar årskurs 9 nu och hade precis fått besked om att han preliminärt kommit in på sitt förstahandsval på gymnasieskolan och jag kunde mycket väl tänka mig att det skulle behövas en sommarskola. Men för att vara tvungen att gå på sommarskola lät grabben ovanligt positiv, när han informerade sin just då totalt desillusionerade Farfar. Eftersom jag vet vad sommarskola innebär och beror på, så undrade jag egentligen hur det var ställt.
Då visar det sig att grabben har fått möjlighet till en veckas studier i Matematik – på engelska – inklusive gratis uppehälle och diverse trevligheter genom att han har drabbats av ett stipendium. Tur att undervisningen inte ska gå på spanska! Och dessutom gör han det frivilligt! Det är något som inte stämmer, men att åka till akuten är ingen idé har jag förstått i samband med den senaste veckans rapporter i massmedia.
Ibland går utvecklingen inte i den riktningen man har räknat med. Även tonåringar tycks kunna drabbas av den Lidnerska knäppen. Här kan man nog säga att sonsonens åldrige Farfar plötsligt fick tillbaka hoppet. Men var det nödvändigt att hålla sin Farfar på sträckbänken i gott och väl tre år?
erlandlevi 